24 mars 2007

Dagen då Fidel Castro tappade fattningen

Vi har ju kunnat häpnas över den kubanske FN-ambassdörens uttalanden nyligen som replik till Carl Bildts inlägg. Kubaner blir inte lika överraskade eftersom de levt med denna typ av retorik i nästan 50 år. Här är ett reportage från Fidel Castros sista publika framträdande, bara dagar innan han lades in på sjukhuset för operation. Det tilldrog sig i Argentina i juli 2006 då flera sydamerikanska ledare möttes inom ramen för Mercosur

Sammanfattningsvis kan man väl säga att det visar hans reaktion när en journalist ställer en fråga som belyser att en av de artiklar i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter som Kuba bryter mot är nummer 13. Den som bl a säger:

2. Envar har rätt att lämna varje land, inbegripet sitt eget, och att återvända till sitt eget land.

Tevereportaget är på spanska men jag har översatt reporterns egna text nedan som berättar samma sak som videon. Jag kanske inte behöver tillägga att de kubaner som bor på Kuba inte har sett detta teveinslag eftersom det är strängt förbjudet att ta emot utländska kanaler tack vara regimens idoga kamp mot varje parabolantenn som kan finnas gömd någonstans och de inhemska kanalerna skulle aldrig visa en bild av den "ödmjuke ledaren" som inte passar ihop med den officiella versionen.

Dagen då Fidel Castro tappade fattningen

av Juan M Cao

Det var en enkel fråga.

—Varför ger ni inte doktor Hilda Molina[1] utresetillstånd?

Han hade kunnat ta till vilken undanflykt som helst. Men, framför ett hundratal kameror, valde den kubanske ledaren Fidel Castro att gå förolämpningarnas och ilskans väg. Han kallade mig legoknekt, anklagade mig för att vara betald av den "impertinente" Bush och t.o.m att jag var med i en konspiration för ett inbillat attentat. Castro viftade ursinnigt med händerna från den argentinska läktaren som om han var besatt av Evitas osaliga ande. En journalist från Córdoba frågade förvånat: "Varför blir ni så upprörd, Comandante[2]?"

Det är för att de inte känner honom. Den människan har plågats av kronisk gallfeber i hela sitt liv. Han drivs av ett gallsprängt humör som tvingar honom att förolämpa, och ibland avrätta, varje levande varelse som sätter sig emot honom. Det spelar ingen roll om det är presidenten för en stormakt eller ett betydelselöst land, en inflytelserik kritiker eller en stackars krake i kvarteret. Hans gränslösa ilska saknar proportioner. Så också hans långsinthet och hans omättliga hämndbegär.

Vi kubaner känner detta väl, men inte argentinarna. Det var därför de blev så förbluffade när de såg hur den revolutionära hjälten höll på att explodera av ilska och vrida sig i krampanfall av intolerans. De blev tvungna att ta honom därifrån innan det började komma fradga ur munnen på honom. Denna svavelosande mun med sina långa tal och korta dödsstraff. Den som är så snar att förtala och så sen till pardon.

Men det räckte inte med förolämpningen. Hans livvakter, beredda på det värsta, kastade sig över mig. Jag kom undan med nöd och näppe. Men det spelade då inte längre någon roll. Castro fortatte att gräla med min vålnad och för varje ny fråga var det min röst han trodde sig höra. Till en journalist från den argentinska televisionen hävde han ur sig: "Jag har ju sagt åt dig att du är en servil legoknekt."

Den stackars karl'n försvarade sin identitet.

—Det är inte jag som är han, jag är en annan.

Men den ursinnige Comandante kunde inte längre uppfatta något annat än ekot av sin egen vrede.

Därefter vändes kamerorna mot mig, och som en krönikör en gång uttryckte det så gick jag från att vara intervjuare till att bli intervjuoffer. Jag försvarade mig så gott jag kunde: jag är inte militant journalist, inte ens anti-castrist. Jag kallar mig journalist, kort och gott. Jag är en yrkesman och anser att mitt jobb är att ifrågasätta makten och inte klappa händerna åt den.

—Varför frågar du inte Bush om Posada Carriles[3] brott i hans land?, skrek Castro åt den argentinske kollega som han blandade ihop med mig i all uppståndelse.

Jag har ställt frågan lika uppkäftigt direkt till Posada, och till Orlando Bosch[4], i en intervju där jag var så konkret att till och med tidningen Juventud Rebelde[5] publicerade den i sin upplaga den 5 april i år.

Och jag har på en mängd punkter ifrågasatt såväl Bush som hans bror och Otto Reich[6], i en våldsam dispyt som regimen har låtit översätta till diverse språk (utan mitt tillstånd, förstås).

Jag försöker att aldrig hålla tyst, oberoende av från vilket håll oförrätterna kommer, men jag kan lova er att inget av mina intervjuoffer har svarat med personliga förolämpningar, så som Castro gjorde, oavsett hur besvärande frågor de fått.

Eftersom, tvärtemot mot vad man skulle kunna tro, är det lättare att svara än att fråga. Korrektion. Det är lättare att undvika frågor än vad man kan tro. Castro valde förolämpningen, eftersom det ligger i hans natur och därför att han inte kan svara på det mest elementära spörsmål som ifrågasätter det olycksaliga historiska avtryck han lämnar efter sig.

Fallet Molina briserade rakt i ansiktet på honom. Det tog upp alla rubriker i pressen och drog fram ett händelseförlopp i ljuset som jag inte kände till när jag ställde frågan. Enligt argentinska media gick det till på följande sätt.

Den kubanske diktatorn var på vippen att beordra sitt flygplan att vända tillbaka till Kuba när han fick veta att på marken väntade ett brev från president Néstor Kirchner[7] som begärde att läkaren skulle få utresetillstånd.

Diskussionen mellan det argentinska statsrådet Jorge Taiana och hans kubanske motsvarighet Felipe Pérez Roque, slutade i gräl. Denna första kväll bojkottade Castro galamiddagen, och gaddade ihop sig med Lula[8], Chávez[9] och Evo Morales[10], för att lämna Kirchner i sticket.

Vid middagen i Ferreira-palatset i Córdoba deltog bara Tabaré Vázquez från Uruguay, chiles Michelle Bachelet och Nicanor Duarte representerade Paraguay. Värden blev tvungen att fylla upp de tomma platserna vid det eleganta presidentbordet med andra rangens tjänstemän.

Argentinas första dam, Cristina Kirchner, hotade ännu en gång med att åka till Kuba och besöka "Damerna i vitt"[11], en antydan som enligt dagstidningen Clarín, hade skrämt livet ur kubanerna.

De praktiska konsekvenserna av denna härva framgick följande dag eftersom det inte hade gått att ta det officiella fotot vid galamiddagen som det var tänkt. Istället improviserades en hastigt påkommen fotosession framför toppmötets konferensanläggning.

Det fanns inget utrymme mellan kamerorna och statscheferna. Och dessutom. Situationen tog en oväntad vändning och vi korrespondenter blev insläppta i ett avgränsat område som normalt sett är reserverat för fotografer. Genast började drabbningen mellan journalister och säkerhetspersonal. Alla formaliteter kom på skam och frågorna började hagla.

Den kompakta muren av kameror och mikrofoner höll statscheferna fångna mot väggen. Några flaggor trillade ner, med hållare och allt. Castros livvakter började desperat att knuffa på. Det märktes att de aldrig varit med om en liknande situation. Inte utan möda fördes gamlingen upp på ett improviserat podium och började tala.

Jag tänkte inte ens efter utan brottade mig in i tumultet bland alla knuffar och armågar och ropade för full hals:

—Varför tillåter ni inte att doktor Hilda Molina återförenas med sin son och sina barnbarn?

Jag hade satt fingret på en öm punkt.

Det var en enkel fråga.

Anmärkningar:

  • [1] Hilda Molina är en internationellt framstående kubansk neurokirurg. Hamnade i onåd hos regimen i början på 90-talet och har sedan dess nekats utresetillstånd.
  • [2] "Comandante" på spanska betyder ung. befälhavare och används som beteckning på revolutionens olika ledare. Just "El Comandante" syftar på Castro själv.
  • [3] Luis Posada Carriles är en anti-castrist av venezolansk härkomst som förknippats med flera terroristattentat mot Kuba, bl a sprängningen av ett kubansk passagerarflygplan 1976. Han sitter idag häktad i USA anklagad för att ha tagit sig in i landet illegalt.
  • [4] Orlando Bosch är "kollega" till Luis Posada Carriles
  • [5] Juventud Rebelde är en dagstidning som är offiellt organ för Kubas kommunistiska ungdomsförbund
  • [6] Otto Reich är en f d hög statstjänsteman av kubansk härkomst som tjänstgjort inom Reagans och Bush administrationer
  • [7] Néstor Kirchner är Argentinas president
  • [8] Ignacio Lula da Silva är president i Brasilien
  • [9] Hugo Chávez president i Venezuela
  • [10] Evo Morales är president i Bolivia
  • [11] "Las damas de blanco" är en organisation som utgörs av fruarna till de 75 samvetsfångar som greps i en arresteringsvåg våren 2003

Det finns några enstaka saker skrivna på svenska sidor om fallet Hilda Molina:

Andra bloggar om: , , , , , , ,

1 kommentar:

Anonym sa...

Gor ett FN for demokratiska medlemmar alla andra far klara sej sjalva.

Pingat på intressant.se

Jag har placerat min blogg i Linnéstaden på bloggkartan.se