16 mars 2007

Lokal uppvärming

En av de bloggar jag läser heter Min ö mitt på dagen (mi isla al mediodía) och skrivs av en kuban på Kuba. Hans inlägg får väldigt många kommentarer och några läsare ifrågasätter att han verkligen bor på Kuba, eftersom han uppenbarligen har tillgång till internet och inte är helt okritiskt till landets politiska system. Det är någonting i hans sätt att skriva som jag tycker är så sympatiskt, att jag har översatt hans blogginlägg Lokal uppvärmning, (Calientamiento local) så att fler skall kunna ta del av det. Jag vågar dock inte lova att jag gjort hans författarförmåga rättvisa. Så här skriver han iallafall:

Föreställ dig att du är på Kuba. Klockan är två på eftermiddagen och du är strandad någonstans i Havanna men behöver ta dig hem dit du bor. Låt oss anta att avståndet är större än 10 km. Låt oss även anta att du inte har tillgång till något eget transportmedel och inte heller disponerar över sådana ekonomiska resurser att du kan kosta på dig lyxen att stoppa en taxi som tar betalt i CUC, den konvertibla kubanska peson, dvs dollarns kusin. Eller kanske att slutet på månaden redan är så nära att inte ens en botero, dvs en privat taxi som tar betalt i lokal valuta, kan komma ifråga.

Då återstår ingen annan lösning än att använda kollektivtrafiken. Du tar dig till hållplatsen fylld av förhoppning och tänker att den första buss som visar sig är nog just den du skall ta. (Om du inte har högre tillförsikt än så, så gör du bäst i att inte använda kollektivtrafik alls. Köp dig istället en cykel, eller vänj dig vid att gå till fots, som om du var i Afrika.)

Det kan vara lämpligt att påpeka att i Havanna vid högtrafik är en linje med en buss som passerar var 20 eller 25 minut en mycket bra linje. Det normala är att intervallet ligger mellan 30 och 40 minuter, och det finns till och med några som kommer en gång i timmen, och återigen andra som passerar varannan timme (det är de busslinjer som trafikeras av en enda buss, vilket gör att man måste vänta på att bussen åker ända till ändhållplatsen och sedan kommer tillbaka. Det är inte normen, men det förekommer.)

Med de åskväder vi har så är du förstås beredd på regn, dvs du är redo att hoppa in i första bästa rörliga objekt som kan ta dig dit du skall. Du lär inte bry dig om ifall det är ett flygande tefat eller en kopia av Titanic på hjul. Huvudsaken är att det kan tjäna som transportmedel. Och det är här problemen börjar.

För att försöka komma tillrätta med denna allvarliga situation så finns det (antar jag) några utvalda personer hos myndigheterna. Rent logiskt så borde dessa personer finnas på transportministeriet. Men det skulle mycket väl kunna vara så att det finns ett "Nationella Institutet för Rationell och Planenlig Användning av Urban Transport” dvs NIRPA. (Här på Kuba skapas ofta namn av bokstavsförkortningar. Våra lokala experter säger att de är ”poppis” och att befolkningen lätt kan ta dem till sig.)

Saken är den att eftersom vi är ett fattigt land, utsatta för blockad och utan tillgång till större internationella krediter så har kamraterna på NIRPA inget annat val än att trolla, och köpa in begagnade bussar som gjort sitt i andra länder där de slitits ut och nu har en mätarställning som motsvarar sträckan av jordens omloppsbana runt solen. Dessutom så accepterar vi donationer från grupper som solidariserar sig med Kuba och andra liknande organisationer. Det vanliga i dessa fall är att såväl inköpen som donationerna kommer från I-länder, vars bussar förnyas lite då och då.


Dutch Disco Bus Habana

På det här sättet kommer det bussar till Kuba från Holland, Tyskland, Frankrike och Spanien. Eftersom transportproblemet är så allvarligt så lägger kamraterna på NIRPA byråkrati och andra formalia åt sidan och gör allt de kan för att dessa bussar skall tas i drift så snabbt som möjligt. Detta innebär att man inte gör någonting åt bussarna. Man plockar inte ens bort de ursprungliga skyltarna. Det är därför som man enkelt kan se var en buss kommer från genom att läsa skyltarna på franska som uppmanar passagerarna att behålla biljetten eller att avstå sätet till en handikappad. De skyltar som är på tyska, eller på det språk som talas i Holland, är fullständigt obegripliga för mig. När man försöker läsa dem med spanskt uttal, låter det som ett fult ord. "DIESKIMLTSHUBER" (detta är ett påhittat exempel)

Ibland har man så bråttom att använda bussen att man inte ens plockar av skyltarna som anger den ursprungliga busslinjen eller den reklam som bussen har på utsidan. Alltså kan du träffa på bussar i Havanna som utannonserar en färd från Plaza Cataluña (jag tror det ligger i Barcelona) till Pau, som jag inte vet var det ligger. Eller så kan du bekvämt läsa reklamen för en resebyrå i Spanien som inbjuder oss alla att lära känna Amsterdam, med texten: FLY LANDET MED OSS ÖVER HELGEN. (här skall tilläggas att även om denna slogan i ett annat land skulle verka helt normal så har den på Kuba en otrolig undermedveten styrka)

Men alla dessa detaljer är bara bagateller som man kan bortse från. Glöm inte att du fortfarande står på hållplatsen och väntar på bussen, fylld av hopp, och övertygad om att du inte skall behöva vänta i 40 minuter. Men det finns en liten detalj som verkligen kommer att sätta käppar i hjulet för den enorma insats kamraterna på NIRPA utfört, och det är det faktum att de länder som bussarna kommer från generellt sett har ett mer tempererat klimat med mycket lägre luftfuktighet än vårt kära Kuba. Därför så är dessa bussar utrustade med extremt små och diskreta ventilationssystem (läs: fönster). De är placerade nästan längst upp vid taket och går bara att öppna precis så mycket att ett minimum av livsnödvändigt syre kan komma in.

Denna busstyp passar mycket bra i Paris, i München eller i Amsterdam. Men i Havanna där det är 30 grader varmt i skuggan och en relativ luftfuktighet på 75% så blir dessa bussar till rullande gaskammare.

Och så kommer vi till upplösningen på vår historia. Du har ju redan väntat i 29 minuter. Bredvid dig står en inte lika hoppfull dam som berättar om igår då hon fick vänta i mer än 45 minuter på just den här hållplatsen. Du har saker att utföra, planer i ditt liv som du vill förverkliga. Men just nu är det viktiga att komma fram till färdmålet där ditt livs kärlek väntar, eller den redaktör som skall publicera din roman på 20 språk och göra dig berömd, eller kanske bara din hund som väntar på att få dagens mat serverad.

Och plötsligt: Hurra! En helt tom buss dyker upp, stannar till på hållplatsen och signalerar att den kör just den rutt du behöver.

Du kliver ombord, sitter ner, och gratulerar dig till att ha haft en sådan tur. Bussen startar och kör iväg, och snart lägger du märke till något konstigt. Luften börjar ta slut. Huden utsöndrar svett i industriella kvantiteter i ett försök att motverka den temperatur som gradvis stiger. Bussen kör vidare och på varje hållplats kliver det ombord mer folk. Varje stopp känns som ett mirakel eftersom vid dessa tillfällen öppnas bussens dörrar så att en smula frisk luft sköljer in och hindrar kvävningsdöden från att inträffa.

En halvtimme senare är du framme. När du kliver av bussen är du inte längre samma person som klev på. Nu är du ett vrak. En överlevande från ett koncentrationsläger. Dina livstecken är knappt märkbara och du släpar dig hem för att dricka litervis med iskallt vatten och fräscha upp dig lite grann, i ett försök att glömma detta helvete som du just genomlidit. Du vill inte ens tänka på morgondagen eftersom du vet att denna tortyr du just upplevt kommer att inträffa igen för resten av dina dagar på samma sätt som Prometheus straff.


PS. Den historia som jag just återgett i form av en parodi är fullständigt verklig och upplevs dag efter dag av tusentals personer i Havanna. Till råga på allt elände finns det verkligen en officiell transportmyndighet som heter Transmetro och jag vågar lova att 90% av deras bussar har detta ventilationsproblem. Även de nya ledbussar som man har tänkt skall ersätta de tidigare "kamelerna", har samma problem.

Snarare än den här outhärdliga hettan är det som personligen bekymrar mig mest det faktum att ingen gör något åt saken. Ingen bryr sig och ännu mindre ägnar sig åt att lösa ett problem som nästan är en humanitär angelägenhet. I det här fallet kan man inte skylla på resursbrist. Det går inte att hänvisa till USAs blockad. Det är en helt annan typ av blockad som hindrar de personer som är ansvariga för kollektivtrafiken från att utföra sitt arbete på rätt sätt och förhindrar att de ställs till svars för sina misstag. Saken är den att den här gången finns det inga ursäkter. I dessa bussar måste det installeras fönster innan de tas i trafik.

Och eftersom det inte är mycket värt att ta upp ett problem utan att samtidigt föreslå en lösning så hemställer jag att det genast tillsätts en kommision bestående av ministern, viceministrarna och avdelningscheferna på transportministeriet. Denna kommision skall egenhändigt testa varje buss innan den ställs till befolkningens förfogande. Jag rekommenderar 100 personer i bussen och att man kör från Boyeros till Parque Central klockan 12 på dagen. Någonting säger mig att om min idé skulle prövas, skulle vi mycket snabbt bli av med alla bussar som saknar fönster. Tyvärr är det samma resonemang som får mig att tro att den här mekanismen aldrig kommer att tas i bruk. Det heter ju som bekant "Alla är jämlika, men några är mer jämlika än andra".

Kubanen på ön – el cubano de la isla

Andra bloggar om: , , ,

1 kommentar:

Anonym sa...

Låter ungefär som Göteborgs lokaltrafik sommartid tycker jag... Speciellt buss 16! /Urban

Pingat på intressant.se

Jag har placerat min blogg i Linnéstaden på bloggkartan.se