20 april 2007

Gå och se på bio...

Veckans biotips är den tyska filmen De andras liv, som åtminstone här i Göteborg visas på Hagabion några dagar till. (Den går också att ladda ner via nätet. För att parafrasera O.J Simpson skulle jag kunna säga att "jag har inte laddat ner den, men om jag hade gjort det skulle jag använt programmet uTorrent och letat upp filmen på www.torrentscan.net")

Filmen är en kärleksförklaring till det gamla östtyskland från tiden innan muren föll då man levde i harmoni med varandra i ett socialistisk samhälle. Man hade genomskådat de kapitalistiska samhällenas materialistiska dekadens, och ägnade sig istället åt musik, litteratur och teater. Samhällets funktioner som t ex utbildning, arbete och sjukvård garanterades för alla. Känslan av att en "bättre värld är möjlig" var stark, och invånarna i landet kände sig priviligierade över att ha getts tillfälle att delta i skapandet av denna. Samtidigt var man medveten om hur hård kampen hade varit för att socialismen till slut skulle segra, och man visste att dess fiender var både starka och mäktiga. Därför var det naturligt att ställa upp och hjälpa till i försvaret av rikets säkerhet. Den institution som bar högsta ansvaret för detta kallades STASI (Ministerium für Staatssicherheit) och det är på kontaktytan mellan en stasi-officer och några tvivelaktiga element som filmen utspelar sig.

Om någon tycker sig ha märkt en viss ironi i delar av texten ovan, så var det med avsikt. Man kan undra vad filmen har med Kuba att göra, men det östtyska samhället och dess metoder att kontrollera sin befolkning liknade i hög grad det kubanska. Östtyska STASI och kubanska Seguridad de Estado hade ett tätt samarbete, vilket bl a Markus Wolf skriver om i sina memoarer Man without a face. Han var chef för kontraspionaget inom STASI mellan 1953 och 1986 och berättar lite kort om ett besök på Kuba i ett kapitel ur boken, som du kan läsa här. Han nämner bland andra Ramiro Valdés. Han var med redan under gerillastriderna som störtade Batista och var sedan fruktad inrikesminister (chef över säkerhetspolisen, fängelser etc) under många år, innan han hamnade i onåd hos Fidel Castro och försvann från scenen ett tag. Nu är han tillbaka som informations och kommunikationsminister, och har som uppgift att hindra kubanerna att komma ut på internet och se till att de inte tittar på utländsk teve.

Om man vill se hur han ser ut, finns han på denna lista över medlemmarna i ministerkonseljen. Kolla lite på vilken hudfärg som är i majoritet, förresten. Man kan inte anklaga Kuba för rasism! En annan person som man kan lära sig att känna igen är mannen med hockey-frillan, kulturministern Abel Prieto.

--- Spoiler alert ---

Åter till filmen. Jag skrev ner ett antal saker ur filmen som fick mig att tänka på Kuba:

  • Pjäsförfattaren skriver en artikel som publiceras i utländsk press vilket gör honom till måltavla för polisen. Exakt samma "brott" som de 75 som fängslades på Kuba 2003 anklagades för
  • Han gömmer manuskriptet hemma i bostaden - känner man igen från Reinaldo Arenas självbiografi - Innan mörkret faller
  • Bevismaterialet som polisen letar efter är en skrivmaskin - används som bevismaterial mot kubanska dissidenter
  • Artikeln han skriver handlar om självmord, som är något regimen lagt locket på när det gäller statistik. - Det är också något som har en speciell roll i det Kubanskt samhällsliv. Det är lite för långt att gå in på här, men på denna världskarta så kan man se hur Kuba skiljer sig markant från resten av världsdelarna det gränsar till
  • Människor straffas när de försöker fly - även på Kuba hamnar man i fängelse om man blir ertappad under ett flyktförsök
  • Folk sköts av gränsvakter när de försökte passera de stängsel som utgjorde järnridån - människor får sina farkoster sänkta när de försöker fly över floridasundet

Vill man läsa något på spanska om filmen så finns det en annan kubablogg som håller med detta.

Andra bloggar om: , , ,

Inga kommentarer:

Pingat på intressant.se

Jag har placerat min blogg i Linnéstaden på bloggkartan.se