El Manisero

Cyberpolisens skeva logik

2011-02-05T15:05:00.007+01:00

av Carlos Alberto Montaner | Miami | 04-02-2011 - 11:33 am

översättning från spanska av Ordtrogen Översättning

En video som har läckt ut visar hur de som försvarar censur och politisk stagnation egentligen tänker.

I slutet av denna kommentar finns en länk till en video. Det är värt mödan att titta på den. Det handlar om en ung officer vid inrikesministeriet (MININT) – specialist på cyberkrigföring – som under en timme förklarar för några militärer och andra "kamrater" hur "kontrarevolutionärerna", i händerna på USA, använder ny teknologi för att försöka destabilisera revolutionen och byta ut det kommunistiska systemet. Den huvudsakliga fiende han pekar ut är Yoani Sánchez och om henne kommer han med sådana förflugna påståenden som att de ekonomiska priser hon har fått motta eller de journalistiska utmärkelser hon förärats, alla har iscensatts av USA, som på detta sätt "tvättar" pengar som har satts av för denna modiga bloggerska.

Yoani är inte den enda fienden. Han refererar till bloggen Penúltimos Días ("Näst Sista Dagarna") och nämner Ernesto Hernández Busto, han attackerar Raíces de Esperanza ("Hoppets Rötter"), han betraktar Juanes som en motståndare som gett sig i lag med Raíces de Esperanza, han försäkrar att de förvandlade konserten* till ett nederlag för kontrarevolutionen och avslöjar att de kubanska myndigheterna har mobiliserat mer än tusen journalister till det virtuella slagfältet.

Under hela föredraget utgår han ifrån att de befinner sig i krig och använder konstant militär jargon. För honom är USAs strategi tydlig: den konventionella oppositionen skapar på konstgjord väg alla konflikter, och kommunikatörer som Yoanis och övriga bloggare sprider information i syfte att skapa kaos. Som stöd för sitt resonemang visar han den offentliga (och publicerade) information som handlar om de pengar som avsatts av Washington för att främja demokratin på Kuba: bärbara datorer, telefoner, resenärer, utbildning och tillgång till Internet via satellit som myndigheterna inte kan kontrollera.

Det intressanta med konferensen är att denne internetpolis själv inte är kapabel att skärskåda de grundläggande premisser som hans resonemang bygger på. Vad är det han försvarar och varför försvarar han det?

Denne polis går till attack likt en jakthund, en tjur inför det röda skynket eller en stridstupp, men han frågar sig aldrig varför han gör det eller vilka skäl hans motståndare har till att försöka byta ut ett system som har misslyckats så skandalöst. Det är självklart så att Yoani Sánchez, Oswaldo Payá eller Las Damas de Blanco ("Damerna i vitt") vill byta ut systemet mot ett som fungerar bättre. Vilket? Det system som ger mening och form åt de 30 rikaste och lyckligaste samhällena på vår planet. De vill att Kuba skall likna Holland, Spanien, Kanada, USA, till och med Costa Rica eller Chile (det bor redan 20.000 kubaner i Chile). De vill att Kuba skall likna de länder där kubanerna själva vill bo och dit de flyr så fort de får tillfälle.

Han hejdar sig inte heller och begrundar att problemet omöjligt kan ligga i att ett land tillhandahåller kommunikationsteknologi för att man i ett annat samhälle skall kunna sprida information eller uttrycka sin frustration, något man borde vara tacksam för, utan ligger i ett system som helt är ägnat åt att hindra människor från att hålla sig informerade och, i den mån det behövs, framföra sina klagomål. Upplyser oss denne tjänsteman från MININT kanske om att hans verkliga arbete består i att stänga fönster, sätta upp stängsel, riva ner antenner, censurera böcker och hindra människor från att fritt få tillgång till information och uttrycka sina åsikter? Vet han att hela det kubanska politiska systemet har som huvudsakligt mål det beklagansvärda syftet att hindra människor från att fritt få träffas, utbyta åsikter och bilda föreningar? Och varför det? Jo, därför att alla sanningar och åsikter av vikt redan har meddelats via bröderna Castros heliga ord. Därför att alla möjligheter till inflytande redan har förkastats av revolutionen. Hur är det möjligt att han inte dör av skam när han försvarar ett sådant moraliskt monster?

Denne cyberkonstapel inser inte att skulden ej faller på USA som försöker underminera ordningen på Kuba, något som är helt förståeligt eftersom det handlar om ett fientligt land som den kubanska regeringen oupphörligt har försökt åsamka skada sedan 1959, vilket, bland annat, motiverade det snart halvsekelgamla partiella embargot. Skulden ligger istället hos den samhällsordning som beslutades av bröderna Castro för femtio år sedan, som inte ens kommunisterna själva kan byta ut, vilket man kan se på Kongressen nu i april, där alla recept redan har tillagats, en samhällsordning som har skapat en form av samlevnad som varit fruktansvärt ödesdiger för kubanerna. Detta är det egentliga problemet.

Varför vill denne virtuella världens polis tysta eller krossa Yoani Sánchez? Är det för att undvika förändring och istället bibehålla misären, improduktiviteten, bristen på frihet, städernas tilltagande förfall, ungdomarnas uppgivenhet, tragedin med flottflyktingarna, det förtryck som är typiskt för kommunistdiktaturer med ett enda stelbent och orubbligt parti?

Mot denna bakgrund: vilka är mest patriotiska? Är det bloggskribenterna och den demokratiska opposition som accepterar hjälp från USA, Spanien eller Sverige, från vem som helst som vill räcka en hand för att försöka förändra ett orättvist och misslyckat samhällstillstånd där redan tre generationer kubaner har gått till spillo? Eller är det de förblindade poliser som ägnar all sin kraft åt att upprätthålla detta misslyckandets status quo? Vilken förtjänst finns i att tjurskalligt klamra sig fast vid begångna misstag?

Titta nu lugnt och stilla på den tidigare nämnda videon. Det är värt mödan: den är ett mästerverk i fråga om förnuftsvidrighet och trångsynthet.

* Den colombianske sångaren Juanes hade i september 2009 en delvis kontroversiell konsert i Havanna under rubriken Paz sin Fronteras ("Fred utan gränser") [övers. anm]

La ciber policia en Cuba from Coral Negro on Vimeo.

Läs även andra bloggares åsikter om kuba, cuba

Fidel eller den ständiga omdiktningen

2010-09-15T17:00:00.006+01:00

av Carlos Alberto Montaner

Översättning från spanska av ordtrogen.se

12 september 2010

Fidel sa att han inte sagt det han sa. Först så uttalade han sig till journalisten Jeffrey Goldberg och sa att den kubanska modellen inte var värd att exportera, att den inte ens fungerade i hans eget land. Två dagar senare, efter den mediaskandal som blossat upp, förklarade han att det handlade om en ironi som misstolkats av journalisten. Det han egentligen velat säga var att det var USAs modell som inte fungerade och som inte skulle tas efter.

I verkligheten rör det sig dock inte om någon felaktig tolkning utan om en Freudiansk felsägning, vilket är något som har studerats mycket ingående inom psykoanalysen. Fidel lät dessa ord "slinka ur sig". Det var ingen ironi utan ett ofrivilligt skorrande från hans undermedvetna. Det journalisten återgav är vad Fidel utan tvekan vet. Det är något han döljer i sin plågade hjärterot: det kommunistiska system han infört på Kuba är en monumental katastrof som drivit kubanerna till förtvivlan och misär.

Ändå är Fidel oförmögen att medge det offentligt, och än mindre att försöka mildra den skada som skett. Tvärtom, det huvudsakliga arbete han lagt ned under loppet av de senaste tjugofem åren, sedan perestrojkan i Sovjetunionen dök upp, har inriktat sig på att försöka upprätthålla kollektivismen på det ekonomiska planet, och den totala avsaknaden av frihet på den politiska arenan, samtidigt som han vildsint kväser de reformister som visar sig i hans omgivning. I likhet med de tjurskalliga spanska adelsmän som misstog halsstarrighet för karaktärsfasthet så tycks hans favoritmotto vara ett citat från Konfucius: "Om en människa upptäcker sitt misstag och inte rättar till det, begår hon ytterligare ett misstag."

I vilket fall som helst är han inte ny, denne Fidel som först uttalar sig och sedan tar tillbaka med en ogenerad lätthet. Vid ett flertal tillfällen under 1959 fördömde Fidel Castro med eftertryck kommunismen och hånade de som anklagade honom för att vara anhängare till denna totalitära och förtryckande ideologi, vilket kan bekräftas av vem som helst genom ett enkelt besök hos den förträffliga Google. Icke desto mindre, den 2 december 1961, i ett "avgörande" anförande, bekräftade han att han "varit marxist-leninist sedan barnsben och så skulle fortsätta i resten av sitt liv".

Det är en gammal historia. För femtio år sedan reste den framstående italienske journalisten Valerio Riva till Kuba för att skriva en biografi om Fidel Castro. Han hade fått uppdraget av förlaget Feltrinelli och allt var avtalat på förhand med El Comandante. Valerio reste till Havanna, de möttes vid flera tillfällen under många timmar, men mycket snart avsade han sig uppdraget, reste hem till Rom och förklarade för sin redaktör att det var alltför svårt att nedteckna någons liv, när denne hela tiden ändrade sin berättelse och ignorerade eller förbigick nyckeldokument, eller skrev om dem under den egendomliga förevändningen att eftersom detta handlade om personliga upplevelser så hade han rätt att modifiera dem.

Fidel envisades med att förneka att han varit en våldsverkare under sina år vid universitetet, trots sitt deltagande i flera helt verifierade blodiga incidenter. Han ville skapa sig ett förflutet som studentledare i första linjen, vilket han aldrig var. Han förvrängde fakta gällande hur revolutionens förste president, Don Manuel Urrutia, petades från makten, fängslandet av gerillaledaren Huber Matos, alliansen med kommunisterna och konfrontationen med amerikanerna. För Fidel var verklighet och sanning fogliga och formbara element som han anpassade för att skapa en framställning i evig tjänst för hans personliga eftermäle som stor ledare för mänskligheten. Det var under dessa år som biblioteken och läsesalarna började gömma undan alla publikationer som i någon mån förnekade den ärofulla officiella versionen av hans exemplariska liv som oantastlig revolutionär, i kommunismens tjänst sedan späd ålder. Det råder inget tvivel om att han är fast besluten att låta sig begravas i denna förklädnad.

www.firmaspress.com

Läs även andra bloggares åsikter om kuba, cuba

Kubas kulturrevolution

2009-07-27T20:44:00.004+01:00

När det gäller kulturrevolutioner kanske man i första hand tänker på den i Kina på 60-talet då rödgardisterna städade bort allt kulturellt arv som kunde ha ett negativt inflytande på befolkningen. Det där kanske känns länge sedan men här på Kuba pågår fortfarande en liknande purifikation som jag sett flera exempel på.

Idag passerade jag en skivaffär här i Santiago de Cuba och gick in och frågade efter någon skiva av Issac Delgado (en av Kubas mest berömda sångare och orkesterledare). Det var förstås ingen slump eftersom jag visste att han hoppade av för något år sedan, dvs han var på turné och brydde sig inte om att resa hem igen. Expediten gav faktisk ett ovanligt rakt och entydigt svar: — Han är förbjuden här på Kuba och hans musik finns inte längre att köpa. Och så konverserade vi lite kring detta och hon förklarade att rent praktiskt går det till så att när ryktet sprids om att en artist har hoppat av så rusar folk till butikerna för att hinna köpa ett sista exemplar innan återstoden dras in av myndigheterna. Jag försökte fråga om inte någon av de andra musikartisterna protesterade mot detta men den frågan tror jag inte ens att hon riktigt förstod. Man skulle ju kunna tycka att det vore enkelt för Los Van Van, Charanga Habanera, Bamboleo, Sur Caribe och de andra megagrupperna att till exempel ställa in sina konserter i en månad i protest mot denna kulturterror, men någon sådan solidaritet tycks inte finnas, åtminstone inte bland musikartisterna.

En liknande situation var jag med om för några år sedan, närmare bestämt 2005. Då gick jag in på en bokhandel (mellan Avenida Garzón och Plaza Martes) lite nyfiken på vilka böcker som var okej och inte. Först frågade jag efter Guillermo Cabrera Infante, som i turistböckerna omnämns som en av Kubas största författare. Expediten hade aldrig hört talas om honom, men jag tror hon förstod att jag var en jobbig utlänning som ställde besvärande frågor för hon hänvisade mig till ”La Directora”, chefen för bokhandeln. Gå själva in och fråga efter Ángela när ni har tillfälle och hälsa från mig.

Med henne efterfrågade jag Pedro Juan Gutiérrez, Kubas kanske nu levande mest kända författare internationellt som jag visste bodde i Havanna. Efter att jag nämnt några av titlarna på hans böcker (bl a Trilogía Sucia de la Habana) hajade hon till, tittade sig över axeln och viskade "den mannens böcker kommer Ni inte att hitta i någon bokhandel på Kuba." Vi gick in på hennes kontor och hade en lång, trevlig konversation där hon förklarade att han hade lämnat landet och därför var illa sedd. (vilket jag senare skulle överbevisa henne om inte var sant). Jag försökte med att detta alltså var ett tecken på att hans böcker var förbjudna på Kuba men det vägrade hon att gå med på. Enligt henne fanns det inga förbjudna böcker på Kuba. För att bevisa att så verkligen var fallet tog hon upp exemplet med Daína Chaviano (som jag senare läst mig till var en av Kubas mest folkkära författare). Hon lämnade Kuba i början på 90-talet, och då drogs genast hennes böcker in från bokhandlar och bibliotek. Så nu hade jag, enligt Ángela, fått svart på vitt att inga böcker är förbjudna på Kuba! Jag försökte tafatt med att det låter ju precis som att det är just det det är, men Ángela insisterade på att nej nej, inga böcker är förbjudna, men när en författare lämnar landet handlar det ju om ett förräderi och då måste den personens böcker tas bort. Men de är inte förbjudna!

Detta är sådan där Kafkaesk logik som man ofta stöter på på Kuba och som bara kan förstås av någon som växt upp i ett totalitärt samhälle, men man förstår hur George Orwell fick inspiration när han skrev "1984", även om det var Sovjetunionen han refererade till då.

För att knyta ihop trådarna när det gäller Pedro Juan Gutiérrez, som Ángela insisterade hade lämnat Kuba, så hade jag faktiskt stämt träff med honom innan jag skulle flyga hem från Havanna. Jag besökte honom i hans taklägenhet där han bor på gatan San Lázaro i centrala Havanna och vi hade en liten konversation vilket är en historia i sig. Jag berättade om mötet med Ángela i bokhandeln i Santiago de Cuba och han skrattade gott. Hursomhelst så hade jag med mig ett exemplar av hans bok "Animal Tropical" som han fick signera och dedicera till Ángela i Santiago de Cuba, och som jag senare lyckades skicka till henne med en kompis. Dedikationen löd (fritt ur minnet) "Para Ángela, del Animal Tropical, que sí vive en La Habana, y donde morirá" ("Till Ángela från det Tropiska Djuret, som faktiskt bor i Havanna vilket han planerat göra i resten av sitt liv")

Häromdagen var jag och hälsade på en person som heter "Pompi" Chaviano som hamnat i massa trubbel eftersom han satt sig på tvären i systemet. Myndigheterna har rivit hans hus och han har varit inspärrad ett år på psykiatrisk klinik och andra trevligheter. Nu bor han i ett fallfärdigt skjul bakom den gamla tomten med sambo och ett nyfött barn. Första gången jag hälsade på honom var 2007 vilket berodde på att en kubansk kompis i Sverige hade berättat om honom och jag lämnade då kvar några böcker hos honom. (närmare bestämt Como llegó la noche av Huber Matos, Después de Fidel av Brian Latell och just Animal Tropical av Pedro Juan Gutiérrez). Nu när jag hälsade på igen berättade han att han bara en dryg månad senare hade fått besök av säkerhetspolisen som råkat få syn på böckerna och raskt konfiskerat dem.

Om man skall gå tillbaka lite längre så minns jag att jag läste en intervju med Silvio Rodriguez (en kubansk trubadur som är väldigt stor i Latinamerika). Numera är han tätt lierad med Fidel Castros regim och är förmodligen mångmiljonär, men i början av karriären var han programledare på kubansk teve. I intervjun berättar han att han vid ett tillfälle hade nämnt The Beatles i direktsändning vilket ledde till att han fick sparken. En bidragande orsak var också att han hade en bekant som suttit i ett av de arbetsläger - "UMAP" - som skapades på Kuba i slutet av 60-talet för omskolning av människor med avvikande beteende, intellektuella, homosexuella osv.

För övrigt är det varmt, svettigt och karneval och jag tror att skall ta en sväng ut i natten. Sov gott!

Viktigaste händelserna under Raúl Castros tid som president

2008-08-25T23:21:00.004+01:00

Raúl Castro, 77, tillträdde som Kubas president den 24 februari i år, efter att hans bror Fidel Castro avsagt sig denna befattning. Fidel hade redan i juli 2006 temporärt överlåtit makten till sin yngre bror på grund av allvarlig sjukdom.

De viktigaste händelserna under Raúl Castros tid som president är dessa:

* Februari

19: Fidel Castro avsäger sig presidenttiteln efter nästan ett halvt sekel vid makten.

24: Raúl tillträder som president. Han deklarerar att han skall avskaffa överdrivna förbud. Han utnämner general Julio Casas till sin efterträdare på posten som försvarsminister.

26: Raúl tar emot besök av vatikanens "nr 2", Tarcisio Bertone.

28: Kuba undertecknar två av FNs fördrag om mänskliga rättigheter.

* Mars

17: Försäljning av jordbruksredskap görs tillgänglig för bönder, som en del i en decentraliserande jordbruksreform som innefattar högre priser för producenter och nya former för handel och krediter.

21-30: Han häver förbud och regleringar som förbjuder kubaner att köpa datorer, DVD-spelare och mikrovågsugnar, att ta in på hotell, hyra bil och teckna mobiltelefonkontrakt.

* April

28: Raúl sammankallar till kommunistpartiets 6:e kongress år 2009, omvandlar cirka 30 dödsdomar och deklarerar att livsmedelsproduktion har "högsta prioritet".

* Maj

7: USAs president, George W Bush kallar förändringarna "kosmetiska".

* Juni

6: Könsbyte blir tillåtet.

11: "Jämlikhetsprinciperna" tas bort tillsammans med lönetaket, och ett system börjar införas där lön skall sättas efter arbetsinsats.

19: EU lyfter de sanktioner som infördes 2003 efter att 75 oppositionella hade arresterats.

* Juli

8: Det utannonseras tillstånd för privata transporttjänster/åkerier, vilka varit förbjudna sedan 1999.

11: Raúl annonserar regleringar som nya skatter, eliminering av subventioner, krafttag mot stölder vid statliga företag och byråkrati.

18: Han utfärdar ett dekret om att outnyttjad jordbruksmark skall få utnyttjas i privat arrende, av statliga företag och kooperativ.

18: Han utfärdar ett dekret om att pensionerade lärare skall återgå i tjänst, med både pension och lön, för att motverka utarmningen av utbildningsväsendet.

* Augusti

12: En förbjuden kommitté för mänskliga rättigheter meddelar i en halvårsrapport att antalet politiska fångar sjunkit från 234 till 219, men att situationen fortsättningsvis är "otillsfredställande".

Texten är en översättning av en artikel i El Nuevo Herald.

Andra bloggar om: cuba, kuba, raul castro, reformer

I snabbköpet

2008-08-18T22:45:00.011+01:00

Här är ytterligare ett telefonsamtal som spelats in av Fonomemecos. Man måste känna till att på Kuba finns det två olika valutor, en som kallas "Peso Cubano" eller "Moneda Nacional" och som är den valuta man får lön i och betalar vissa grundläggande utgifter med, som t ex telefon och elräkningar. Sedan finns det hårdvaluta, "Divisa" eller "Peso Convertible", som går att växla mot vanliga internationella valutor som t ex US Dollar. Den används i de butiker där det finns något att köpa, på restauranger, nattklubbar, hotell och så vidare. Priserna där är i nivå med vad vi européer är vana vid, men för kubaner, som har en månadslön på motsvarande knappt 15 dollar är det förstås orimliga priser. Som framgår av en av bilderna nedan är det ungefär vad ett kilo kubansk ost kostar.

---

— Snabbköpet, hur kan jag stå till tjänst?

— Hej, är det snabbköpet "Los Marinos"?

— Ja.

— Hör här, kamrat, jag ringer för att jag behöver några av era produkter och jag skulle vilja höra mig för lite om priser och om dom finns inne, osv.

— Det beror på, vilka produkter gäller det?

— Okej, jag letar efter tomatpurén "Vitanova", majonnäsen "Doña Delicia", smöret "La Vaquita", toalettpapper om ni har och kondenserad mjölk av märket "Nela".

— Toalettpapper har vi inte. Kondenserad mjölk, La Nela, den finns inte längre. Tillverkningen har flyttats till Río Saza. Den kondenserade mjölken kallas "La Niña" nuförtiden. Smöret "La vaquita" tillverkas inte heller, det är smöret "Del arte" som tillverkas nu.

— Men, det tillverkas väl här på Kuba?

— Ja.

— Ah, så bra. Så..., hur mycket kostar det?

— Ungefär samma som tidigare, en och trettio, en och tio.

— Och tomatpurén Vitanova?

— Vitanova har vi inte just nu. Det finns olika varianter av tomatpuré men just Vitanova har vi inte.

— Men de tillverkas här på Kuba, eller hur?

— Jodå.

— Och skurtrasor?

— Ja, skurtrasor har vi.

— Hur mycket kostar de?

— 75 centavos.

— Och de tillverkas också på Kuba, eller hur?

— Just det, i princip alla produker vi säljer är kubanska.

— Perfekt. Så då kan jag betala med kubanska pengar, eller?

— Nej, vi handlar med hårdvaluta.

— Va, allt i dollar?

— Allt är i hårdvaluta.

— Men kom igen nu, compadre. Hur är det möjligt att produkterna är kubanska, att vi får betalt i kubansk valuta och att vi måste betala kubanska produkter i dollar?

— När ni säger "vi", vem menar ni då?

— Jo, "vi", vi kubaner, vi som bor här på Kuba och inte har tillgång till dollar!

— Men, ursäkta, kom ni kanske hit igår, kanske?

— Nej, jag kom inte hit igår, och dessutom är jag trött på all den här skiten. Förklara en sak för mig: hur tror ni att vi kubaner som tjänar så dåligt ska kunna betala våra produkter i dollar?

— Därför att det är en del av landets politiska system.

— Men för tusan, här kan man ju inte klara sig, compadre. Om jag köper toalettpapper så kan jag inte köpa mat. Om jag köper mat så kan jag inte köpa skurtrasor för att tvätta golvet, och om jag skulle lyckas köpa både mat och skurtrasor så har jag inte råd att köpa toapapper för att torka mig i arslet!

— Men seså, så här har det bestämts av den kubanska staten. Ni kan vända er till vilken myndighet som helst på kommunal, regional eller nationell nivå, hur ni än vill.

— Men hör här, det är väl ändå inte mitt fel att jag har fötts på Kuba?

— Tja, de här sakerna får ni ta upp med vem ni vill, men inte med oss.

Om allt fungerar kan du använda denna mediaspelare för att lyssna på samtalet i original:

— Supermercado, buenas tardes.

— Sí, buenas, ¿es el supermercado "Los Marinos"?

— Sí.

— Mire, compañero, lo estoy llamando porque necesito unos productos, allí, quiero saber los precios si los tienen allí.

— Depende, ¿qué productos son?

— Bueno, ando buscando el puré de tomate Vitanova, la mayonesa Doña Delicia, mantequilla la Vaquita, papel de baño si tienen, ah, y leche condensada Nela.

— Papel de baño no tenemos. La leche condensada Nela, no hay ya. La producción pasó a Río Saza. Se llama "La niña" ahora la leche condensada. La mantequilla "La Vaquita" tampoco se está produciendo, es mantequilla "Galaxia" la que se produce ahora.

— Pero, ¿está hecha aquí en Cuba?, ¿no?

— Sí.

— Ah, muy bien. Oiga, ven acá, ¿qué precio tiene?

— Es aproximadamente el mismo que tenía, $1.30, $1.10.

— Y el puré de tomate Vitanova.

— Vitanova en estos momentos no tenemos. Existen varios productos de puré de tomate pero Vitanova no hay.

— Pero, eso lo fabrican aquí en Cuba, ¿no?

— Sí, sí.

— ¿Y frazada de piso?

— Sí, frazada de piso tenemos.

— ¿Qué precio tiene?

— 75 centavos.

— También fabricada en Cuba, ¿no?

— Si, sí, el grueso de la producción que comercializamos nosotros es cubano.

— Perfecto. Entonces puedo pagar com pesos cubanos, ¿no?

— No, nosotros trabajamos en divisa.

— ¿Todo en dólares?

— Todo es en divisas.

— Venga acá, compadre. ¿Cómo es posible que los productos sean cubanos, que a nosotros nos paguen en pesos cubanos y tengamos que comprar los productos cubanos en dólares?

— Cuando usted dice "a nosotros", ¿a quién se refiere?

— Sí, a nosotros, nosotros los cubanos, los que vivimos aquí en Cuba y que no tenemos acceso al dólar.

— Pero, usted, disculpe, ¿usted llegó ayer, por casualidad?

— No, yo no llegué ayer, chico, de hecho estoy cansado de tanta basura. Explícame algo: ¿cómo cree usted que los cubanos ganando la mierda que ganamos podemos comprar nuestros productos en dólares?

— Porque es parte de la política nuestra.

— Oye aquí no hay quién viva, compadre. Si compro papel de baño, no puedo comprar comida. Si compro comida no puedo comprar frazada para limpiar el piso, y si logro comprar la comida y la frazada no puedo comprar el papel ni para limpiarme el culo.

— Por favor, es una política del Estado Cubano. Se puede usted dirigir a cualquiera de las instancias del gobierno municipal, provincial, nacional, como usted desee.

— A ver, dime algo: ¿qué culpa tengo yo de haber nacido en Cuba?

— Bueno, esas cosas las habla usted con quien mejor le parece, pero no con nosotros.

Läs även andra bloggares åsikter om kuba, cuba

Yoani Sánchez på Times topp-100-lista

2008-05-02T23:01:00.005+01:00

Den så omskrivna bloggerskan i Havanna, Yoani Sánchez, hamnade just på tidskriften Times lista över världens hundra mest inflytelserika personer.

Mucha aché pa' ti, Yoani:

http://www.time.com/time/specials/2007/article/0,28804,1733748_1733756_1735878,00.html

Läs även andra bloggares åsikter om kuba, cuba, bloggar, havanna, habana, yoani sánchez

Icke-existerande förbud upphör

2008-03-31T11:47:00.003+01:00

Den här bloggens första inlägg handlade om hur kubanerna är förbjudna att bo på landets egna hotell, vilket var paradoxalt eftersom regimen skrek sig hes när dess representanter vägrades bo på Scandic hotell i Norge.

En skribent vid namn Eva Björklund har på Svensk-kubanska föreningens hemsida publicerat en artikel där hon djärvt påstår att detta förbud inte alls existerar utan att det är en fråga om att ha råd att betala:

Däremot ljuger Kic med påståendet att studenter skulle ha frågat varför ”man förbjuder tillgången till hotell för kubaner”. Frågan var inte så korkad, eftersom inget sådant förbud finns. Utan det handlar om att ha råd. Vilket Alarcon också talade om, och konstaterade att inte ens i ett så rikt land som Sverige har alla råd att bo på hotell.

Nu verkar det som om detta förbud, som enligt Björklund alltså inte finns, skall upphöra. Artikeln finns publicerad i den spanska dagstidningen "El Mundo". Jag har inte möjlighet att översätta hela texten, men rubriken lyder: "Raúl Castro ger kubanerna tillträde till hotellen avsedda för utlänningar"

Hela texten kan läsas här

Andra bloggar om: cuba, discriminación, diskriminering, hilton, kommunism, kuba, scandic, svensk-kubanska

Dan Rather rapporterar om Kuba

2008-03-28T17:36:00.003+01:00

Dan Rather var nyhetsankare på CBS och producerar nu programmet "Dan Rather Reports" på kabelkanalen HDNet. Här är hans reportage om Kuba

Andra bloggar om: cuba, dan rather, export, kuba

USAs presidenkandidat i kubansk media

2008-03-11T19:23:00.004+01:00

John McCain heter en en av de som hoppas få bli kandidat i det kommande presidentvalet i USA. 1970 var han intervjuad i Kubas dagstidning (tillika språkrör för kommunistpartiet) Granma. Wall Street Journal has the story:

http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2008/03/10/AR2008031003141.html?hpid=topnews

Andra bloggar om: kuba, usa, presidentval, john mccain

Bloggar från Kuba

2008-02-27T18:56:00.004+01:00

Det finns ett par bloggar som skrivs av personer på Kuba, även om kubanernas tillgång till Internet är starkt begränsad av myndigheterna. En bloggare heter Yoani Sanchez och har blivit ganska uppmärksammad eftersom hon skriver väldigt öppet om vad hon tycker.

Bloggen heter "Generation Y" och namnet anspelar på att från 70-talet och framåt blev det populärt att döpa barn till namn som börjar på bokstaven Y, och Yoani tillhör just den generationen. Läs hennes blogg och notera det enorma antal kommentarer som läsarna gör. Hon skriver korta koncisa inlägg, och om din spanska är lite bristfällig finns flera inlägg översatta till engelska. Översättningen kanske inte är den bästa, men men…

Börja dock med att titta på detta lilla reportage, från The Wall Street Journal:

Gå sedan vidare till hennes blogg på adressen: http://www.desdecuba.com/generaciony/

Andra bloggar om: blog, blogg, cuba, generation y, havanna, kuba, yoani sanchez

Milstolpar i ett liv präglat av makt

2008-02-21T22:13:00.007+01:00

Sammanställda av El Nuevo Herald [dagstidning i Miami]

13:e augusti 1926: Han föds i den kubanska orten Birán i Holguín, en före detta provins i landets östra del.
1938-1945: Skolgång i de katolska skolorna de La Salle och Dolores (i Santiago de Cuba) respektive Belén (i Havanna).
1945: Han skrivs in vid Havannas universitet. Fem år senare avlägger han doktorsexamen i juridik.
1947: Deltar i expeditionen Cayo Confites med syfte att störta Dominikanska Republikens diktator Rafael Leonidas Trujillo. Operationen misslyckas. Castro lyckas klara sig undan genom att dra nytta av sin intuition och försiktighet.
1948: Deltar i en sammankomst mellan latinamerikanska studenter i Bogotá, Colombia, vilket sammanfaller med de politiska händelser den 9:e april som är kända som ”El Bogotazo”.
12:e oktober 1948: Gifter sig med Mirta Díaz-Balart i Banes, Oriente (landets östra provins).
26:e juli 1953: Leder en grupp på över 150 personer i en misslyckad operation för att inta militärgarnisonen Moncada i Santiago de Cuba. Han tas tillfånga och döms till 15 års fängelse.
19:e mars 1955: Castro och hans anhängare grundar 26 juli-rörelsen (M-26).
15:e maj 1955: Släpps ur fängelset efter att en allmän amnesti utlysts. I juli går han i exil i Mexiko, där han lär känna Ernesto ”Che” Guevara, och förbereder revolutionen.
25:e november 1956: Castro och 81 beväpnade följeslagare avreser från Mexiko med destination Kuba, ombord på yachten Granma.
2:a december 1956: Expeditionsdeltagarna från Granma landstiger på en strand på Kuba. De blir attackerade av regeringstrupper och bara 16 stycken överlever, däribland Fidel Castro, hans bror Raúl och "Che" Guevara. De flyr upp i bergskedjan Sierra Maestra och upprättar där den första kärntruppen i rebellarmén (I:a Fronten "José Martí")
1:a januari 1959: Fulgencio Batista flyr landet.
8:e januari 1959: Castro tågar in i Havanna i täten för rebelltrupperna. Den revolutionära processen sätter igång.
16:e februari 1959: Fidel Castro tillträder som premiärminister för den revolutionära regeringen, och ersätter därmed José Miró Cardona.
6:e februari 1960: Vice premiärminister Anastas Mikoyan anländer till Havanna i spetsen för den första sovjetiska delegation på hög nivå som besöker ön.
7:e maj 1960: Kuba och Sovjetunionen återupptar diplomatiska relationer och kommer överens om militärt och ekonomiskt skydd av ön.
2:a september 1960: Den första Havannadeklarationen. Castro manar de latinamerikanska folkrörelserna till kamp mot den nordamerikanska imperialismen. Castro använder för första gången uttrycket ”Fäderneslandet eller döden”.
28:e september 1960: På initiativ av Castro skapas Kommittéer för Revolutionens Försvar (CDR), som skall vaka mot aktiviteter mot den revolutionära regeringen.
3:e januari 1961: USA bryter de diplomatiska förbindelserna med Kuba.
16:e april 1961: Castro deklarerar att den kubanska revolutionen är socialistisk.
7:e till 19 april 1961: 1500 exilkubaner gör en misslyckad landstigningsoperation i Grisbukten (Bahía Cochinos) i ett försök att störta Castros regim.
2:a december 1961: Fidel Castro deklarerar att han är marxist-leninist. Castro lär känna Dalia Soto del Valle, som han kommer att få fem barn med.
7:e februari 1962: President Kennedy inför det ekonomiska embargot mot Kuba.
12:e mars 1962: Ransoneringskort införs för livsmedel och industriprodukter.
22:e oktober 1962: Kubakrisen. Washington beordrar blockad av all transport av krigsmateriel till Kuba efter att man upptäckt att Sovjetiska kärnvapenbestyckade robotar börjat installeras på ön och riktats mot USA. President Nikita Chrusjtjov ger efter och beordrar tillbakadragandet av de 42 missilerna. I början av november bekräftas att missilbaserna har monterats ned.
8:e juli 1963: USA förbjuder handel med Kuba. Dagarna efter begär man av Spanien, Storbritannien och Mexiko att de skall stoppa all flygtrafik till Havanna.
Augusti 1968: Castro stödjer invasionen av Tjeckoslovakien och föreslår en enad front bland länderna i tredje världen tillsammans med Algeriet och Libyen.
1969: Han tillkännager att landet skall producera 10 miljoner ton socker under det kommande året.
1970: Castro medger vid ett offentligt framträdande att man inte lyckats uppnå de 10 miljoner ton som utlovats.
5:e november 1975: Kuba tillkännager att man skickar militära styrkor till flera länder i Afrika. Kuba deltar öppet i kriget i Angola.
15:e februari 1976: En folkomröstning ger sitt bifall till en konstitution av socialistisk prägel, med stöd av 95,7 procent av landets invånare över 16 år. Den nya författningen tillkännages den 24 samma månad.
3:e december 1976: Castro utses till ordförande i landets statsråd (Consejo de Estado) och får därmed rollen som stats- och regeringschef.
September 1977: USA öppnar ett intressekontor i Havanna och Kuba gör detsamma i Washington.
1978: Castro inleder samtal med det kubanska samfundet som lever i exil. Som resultat av dessa förhandlingar släpps 3 600 politiska fångar fria.
4:e till 19:e april 1980: Dramatiska händelser vid Perus ambassad. Kuba drar tillbaka vaktposterna från diplomatbyggnaden i Havanna. Efter 38 timmar har mer än 10 000 kubaner tagit sin tillflykt till ambassaden och begär politisk asyl. Den 14 april tillkännager president Jimmy Carter att USA är beredda att ta emot upp till 3 500 av kubanerna från Perus ambassad, i enlighet med 1980 års flyktinglag, och erbjuder 4 miljoner USD i bistånd. Den 16:e öppnas en luftbro för evakuering av flyktingarna till San José i Costa Rica, på inbjudan av detta lands president, Rodrigo Carazo. Den kubanska regeringen stoppar flygningarna två dagar senare. Den 19:e tågar en miljon kubaner (enligt de officiella siffrorna) framför den peruanska ambassaden i vad som kallas "Det stridsberedda folkets marsch" ("Marcha del Pueblo Combatiente") för att visa sitt stöd för Fidel Castros regim. Under tiden avreser en flotta på 42 fartyg från Miami för att hämta upp kubaner.
1983: Nordamerikanska styrkor landstiger på Granada och sätter punkt för Kubas närvaro på denna karibiska ö.
1985: Fidel Castro slutar röka: havannacigarren har hittills varit hans främsta signum.
2:a maj 1989: Den sovjetiske presidenten Michail Gorbatjov besöker Kuba och skriver under ett Samarbets- och Vänskapsavtal som skall gälla i 25 år. Castro och Gorbatjov samtalar på temat "perestrojka", men den kubanske ledaren visar sig ovillig att införa en öppnare politik i öns socialistiska system.
13:e juli 1989: Efter en rättegång som sänds i den kubanska televisionen avrättas general Arnaldo Ochoa och tre andra militära chefer, efter anklagelser om att ha bedrivit narkotikasmuggling via kubanskt territorium.
9:e november 1989: Berlinmuren, symbolen för kommunistiskt förtryck, faller. De kubanska medierna sänder inga bilder från den historiska händelsen.
29:e augusti 1990: Den kubanska regeringen utropar att den s.k Specialperioden har inletts och att man infört krigsekonomi för att möta den ekonomiska krisen till följd av att att det sovjetiska biståndet upphört.
1991: Sovjetunionen och det socialistiska östblocket faller samman, vilket orsakar förluster på 6 miljarder USD per år i uteblivna ekonomiska subventioner för den kubanska regimen.
13:e juli 1994: Bogserbåten ”13:e Mars”, på flykt med 68 människor ombord, sänks av regimens fartyg bara några få sjömil utanför Havanna, vilket leder till en internationell skandal. Resultatet av massakern blir 37 dödsoffer, varav 11 barn.
5:e augusti 1994: Tusentals människor deltar i oroligheter på gatorna nära Malecón i Havanna, under rop på frihet. Detta är det första spontana upploppet som inträffar i landet sedan 1959, och brukar kallas "El Maleconazo". Castro anländer till platsen för att lugna ner den uppretade folkmassan.
Castro beordrar kustbevakningen att inte hindra någon från att fly ön på flotte, och provocerar på så sätt fram den så kallade "Balsero-krisen", den enorma landsflykt då 36 000 kubaner beger sig ut till havs för att försöka ta sig till USA. (”balsero” = ”flotte-flykting”)
2:a maj 1995: Kuba och USA når en slutlig överenskommelse som sätter punkt för balsero-krisen. USA förbinder sig att deportera de flyktingar som plockas upp på havet tillbaka till ön vilket sedan ger upphov till den så kallade lagen om "torr om foten/blöt om foten"
24:e februari 1996: Kuba beordrar nedskjutning av två mindre flygplan som tillhör organisationen Hermanos al Rescate (Bröder till undsättning), på internationellt vatten. Castro tar på sig fullt ansvar för denna militära insats.
21:e till 26:e januari 1998: Påven Juan Pablo II genomför ett officiellt besök på Kuba och blir därmed den förste katolske ledare som besöker ön och den första person som lyckas samla tusentals personer på Revolutionstorget i Havanna med ett budskap om frihet. Castro tar emot honom och tar avsked vid foten av trappan till flygplanet.
23:e juni 2001: Castro faller ihop och svimmar vid ett offentligt framträdande i Havanna, vilket leder till en lång rad spekulationer om hans framtid vid makten.
18:e mars 2003: Regimen utlöser en kraftig våg av förtryck mot den inhemska oppositionen, känd som Kubas Svarta Vår. 75 oberende journalister och oppositionella arresteras och döms till långa straff.
20:e oktober 2004: Castro snavar och faller omkull när han skall lämna ett framträdande i Santa Clara, vilket leder till en fraktur på knät och en spricka i höger arm.
8:e november 2004: Kuba upphäver bruket av US-dollar i landet, och inför den kubanska konvertibla peson (CUC), vilken bara är giltig på ön.
28:e april 2005: Castro skriver under ett samarbetsavtal med den venezolanske presidenten Hugo Chávez.
17:e november 2005: Rapporter från amerikanska myndigheter hävdar att Castro lider av Parkinsons sjukdom.
26:e juli 2006: Castro framträder offentligt för sista gången i staden Bayamo i östra Kuba, vid firandet av femtiotreårsdagen av attacken mot Moncada-garnisonen. Han lovar att inte hålla sig kvar vid makten till sin hundraårsdag.
31:e juli 2006: Meddelar i ett brev att han överlämnar makten till sin bror, general Raúl Castro, samtidigt som han berättar att han drabbats av en allvarlig sjukdom i magen vilket krävt en akut operation.
13:e augusti 2006: Denna dag, då han fyller 80 år, visar Castro sig inte personligen, men skickar ett meddelande ”till det kubanska folket”, där han varnar för att hans konvalescens kan bli lång och svår.
28:e november 2006: Castro deltar inte i invigningsceremonin vid firandet av 80-årsdagen, som har skjutits upp till detta datum i hopp om att hans hälsa skall förbättras. Den officiella pressen publicerar ett meddelande, som av allt att döma är skrivet av honom själv, där han förklarar att han är för svag för att delta i festligheterna.
2:a december 2006: Hedersgästen Castro är frånvarande vid den militärparad som hålls till hans ära på Revolutionstorget.
26:e december 2006: Den spanske kirurgen José Luis García Sobrido, som kallats till ön för att undersöka Castro, försäkrar att denne inte har cancer och återhämtar sig väl efter en serie komplikationer som tillstött efter magoperationen.
29:e mars 2007: Castro börjar publicera artiklar om aktuella nationella och internationella angelägenheter under rubriken ”Reflektioner”. I en av texterna, publicerad den 23 maj, tillstår han att hans sjukdom gjort att han tvingats genomgå flera operationer, de första utan framgång, vilket bidragit till hans långa konvalescens.
26:e juli 2007: Raúl Castro konsoliderar sin ledarroll med ett tal som erkänner de problem som landet lider av och sträcker ut en olivkvist mot USA.
13:e augusti 2007: Fidel Castro fyller 81 år.
21:e oktober 2007: Han avlägger sin röst i valen till lokalförsamlingarna, ”från den plats där han tillfrisknar”, enligt officiella källor, men han visar sig inte offentligt.
31:e december 2007: För första gången sedan han kom till makten 1959, går det ett helt år utan att kubanerna får se Fidel Castro vid något officiellt framträdande.
15:e januari 2008: Teve visar en kort video från mötet i Havanna mellan Castro och den brasilianske presidenten Luiz Inácio Lula da Silva, som försäkrar att den kubanske ledaren är ”vid perfekt hälsa och otroligt klar i sinnet”.
16:e januari 2008: I en artikel medger Fidel Castro att han fysiskt inte är i stånd till att delta i valkampanjen och besöka sina väljare i Santiago de Cuba.
20:e januari 2008: Fidel Castro väljs in i nationalförsamlingen med 98,2 procent av rösterna.
19:e februari 2008: Han meddelar officiellt att han varken kandiderar eller skulle acceptera ett omval som ordförande i Statsrådet och landets överbefälhavare.

Läs även andra bloggares åsikter om cuba, fidel castro, kommunism, kuba, revolution

Om kubansk humor och sockerimport

2007-06-01T18:09:00.000+01:00

En klassisk vits som berättas på Kuba går ut på att under revolutionsarbetet får Fidel Castro frågan:
— Fidel, hur skall vi kunna veta att vi verkligen har lyckats med att införa socialism i landet?
varpå Fidel svarar:
— Det är enkelt. Den dag vi behöver importera socker har vi lyckats.

Att Kubas historiskt sett varit en av de stora sockerproducerande länderna kanske inte behöver tilläggas. Ibland hör man varianten på samma skämt som lyder:
— Vad skulle hända om Fidel Castro invaderade Sahara-öknen?
— Ingenting de fem första åren. Sedan skulle man behöva importera sand.

Häromdagen publicerades nedanstående artikel i El Nuevo Herald. Översättningen är min egen.

Notera att Oscar Espinosa Chepe citeras. Han har skrivit en bok som finns utgiven på svenska och som recenserats av DN.

Kuba ökar sockerimporten för inhemsk konsumtion

WILFREDO CANCIO ISLA
El Nuevo Herald

Sockret som kubanerna på ön konsumerar smakar alltmer främmande.

Sammanbrottet inom landets forna industriella flaggskepp har tvingat myndigheterna att öka importen av socker från Brasilien och Colombia för att tillgodose behovet hos den inhemska konsumtionen under de senaste sex åren, och prognosen för sockerskörden 2007 ser inte ut att kunna bryta den trenden.

Trots att de kubanska myndigheterna förklarade skörden avslutad den 23 maj utan att komma med några officiella uppgifter om den uppnådda produktionen, så kommer samstämmiga siffror från analytiker och källor inom industrin som uppger ett resultat på mellan 1 och 1,1 miljoner ton, vilket understiger de 1,2 miljoner ton som blev resultatet 2006.

Siffrorna från skörden 2007 skulle i så fall vara de lägsta på 100 år, endast jämförbara med de från 1908, när knappt 900 000 ton uppnåddes, och de från 1903 och 1904, vilka båda nätt och jämt passerade en miljon. Sockerskörden 1894 — innan det sista befrielsekriget — omfattade 1,08 miljoner.

På Sockerdepartementet (MINAZ) hade man satt målet för 2007 till mellan 1,5 och 1,6 miljoner ton, men idag medger man att knappt 17 av de 51 aktiva sockerbruken kunde uppfylla produktionsmålen, vilka i första hand störts av de negativa klimatförhållandena som drabbat landets östra delar.

"Sockerskörden blev en katastrof, trots att det fanns större resurser och man skördade 30 procent mer sockerrör än den föregående perioden", förklarar den oberoende ekonomen Oscar Espinosa Chepe, som varje år analyserar skördens resultat för publikation utanför landet. "Vi kommer att behöva fortsätta att importera socker under lång tid framöver."

I november 2001 blev många kubaner överraskade när de butiker som har till uppgift att tillhandahålla varorna i varje familjs matkorg började sälja brasilianskt råsocker. Ransoneringshäftet ger varje person en månatlig tilldelning på sammanlagt 2,5 kilo socker.

Men överraskningen kom att bli permanent, eftersom under de senaste åren har både den ransonerade tilldelningen och försäljningen i hårdvaluta kommit att omfatta en allt större mängd brasilianskt och colombianskt socker.

Statistiken säger att mellan 2001 och 2006 importerade Kuba 384 204 ton rör- och betsocker från Brasilien, samt 425 054 ton raffinerat socker från Colombia.

Brasilien är den främsta sockerproducenten i världen med en årlig volym på 20 miljoner ton. Colombia producerar knappt 2,5 miljoner ton.

Enligt siffror Brasiliens ministerium för Utveckling, Industri och Utrikeshandel, uppgick enbart under 2006 exporten till Kuba av sockerprodukter och rent strösocker till 309 659 ton till ett värde av ca 50,5 MUSD. Under förra året bestod Brasiliens export till ön till 90 procent av socker och sockerbaserade produkter.

Samtidigt konstaterar Sockerodlarnas förbund i Colombia (ASOCAÑA) att det landet under perioden 2002 till 2006 har levererat 520 633 ton raffinerat socker till Kuba.

"Exporten från Colombia till Kuba har tagits ur den andel som vi tidigare levererade till Venezuela", berättar Johan Martínez, ekonomisk analytiker på ASOCAÑA i Cali.

Kurvan som beskriver Havannas sockerimport har fortsatt att peka uppåt hittills i år. De kubanska myndigheterna har köpt 40 850 ton av Brasilien och 6 178 ton av Colombia

Kuba behöver 700 000 ton per år för att täcka landets interna behov och en mindre mängd för att uppfylla de exportavtal som man ingått.

2005 skrev den kubanska regeringen på ett avtal med Vitryssland som innebar att man skulle köpa 50 000 ton socker från sockerbetor. I slutet på 2003 meddelade dessutom det statliga företaget Alimport att man planerade köpa socker från USA för inhemsk konsumtion, men denna affär blev aldrig av.

I samband med den industriella omstrukturering som beordrades av statschefen Fidel Castro 2002, stängde Kuba 70 av de existerande 155 sockerbruken. Vidare tog man ur bruk 1.38 miljoner hektar mark som tidigare använts för odling av sockerrör och minskade arbetskraften med 25 % i den sektor som historiskt betraktats som landets ekonomiska bas.

"Situationen är kaotisk och jag kan inte se något ljus i tunneln", kommenterar en veteran inom sockerbruket i Camagüey-provinsen. "Den här industrin avvecklades för fyra år sedan och nu kan vi inte plötsligt förvänta oss ett mirakel.

I år så hade chefen för MINAZ, general Ulises Rosales del Toro, utlovat en möjlig nytändning inom sockerbruket, som skulle stödja sig på en större effektivitet vid malningen och högre avkastning på plantagerna.

Men skörden pågick bara i knappa fem månader och resultatet ger inte mycket hopp för framtiden.

Enligt officiella uppgifter berodde nästan 50 procent av den uteblivna sockerproduktionen på det omfattande regnet, som förstörde avkastningen på plantagerna och begränsade arbetet på fälten. Det var bara provinserna Matanzas och Cienfuegos som uppfyllde sina produktionsmål.

"Orsakerna till detta dystra panorama är Ulises Rosales del Toro och MINAZ", säger professor Jorge Salazar, chef vid Centrum för Ekonomiska studier, vid Floridas Internationella Universitet. "Jag är säker på att även om man avsiktligt försökte hålla nere produktionen, men utan den katastrofala inblandningen från MINAZ, så hade ändå Kuba idag kunnat uppvisa en mycket bättre sockerskörd."

Andra bloggar om: kuba, cuba, castro, fidel castro, socker, export, import

Kubafestival och Castro-dokumentär

2007-04-24T01:08:00.000+01:00

Nyligen kom beskedet från granskningsnämnden att temakvällen om Fidel Castro fälls på grund av att den stred mot kravet på opartiskhet. Av de filmer som visades har jag bara sett Oliver Stones film Comandante, och den är väl inte direkt kritisk. Vill man se ett oförblommerat positivt hyllningsepos så rekommenderar jag filmen "Fidel: The untold story" från 2001. Jag klarar inte av att se den Jesus-bild av Castro som målas upp där, men det innebär inte att jag vill hindra andra från att se den.

Däremot så tänkte jag ge exempel på några andra dokumentärfilmer och artefakter som SVT skulle kunna ha visat för att ge en lite mer varierad bild av Kuba och Fidel Castro (han utgör ju helt och hållet den kubanska revolutionen). Via Anna Ardins blog fick jag tips om en kubafestival som börjar i Stockholm redan nu på onsdag 25 april. Bland annat visar de spelfilmerna Before Night Falls (baserad på Reinaldo Arenas självbiografi med samma namn, som också finns på svenska), och Fresa y Chocolate ("Jordgubbar och choklad"). Båda filmerna har ett homosexuellt tema. Den förstnämnda filmen vore otänkbar att visa på Kuba. Den andra visas på biografer där, men har såvitt jag vet aldrig visats på kubansk teve.

Just temat homosexualitet har en mycket speciell roll i den kubanska revolutionen. Jag har läst att Simone de Beauvoir efter att ha besökt Kuba uttalade att "Kuba har inga judar, de har homosexuella istället". Det verkar svårt att belägga det men jag tänkte publicera några dokument från det glada sextiotalets Kuba som kanske kan kasta visst ljus över saken. Idag får vi nöja oss med dokumentären "Dåligt uppförande" (Mauvaise Conduite) från 1984, där bland annat Reinaldo Arenas får komma till tals. Via intervjuer och journalfilmer får man följa hur regimen förföljer "samhällets paria", hur de blir behandlade av polisen och hur livet i fängelset ter sig. Bland annat är det en ganska lång sekvens från massutvandringen via hamnen Mariel, det som skildras i inledningen av filmen Scarface med Al Pacino.

Av kubafestivalen framgår det också att det kommer att vara en politisk debatt ledd av Sveriges främsta kubakännare, Thomas Gustafsson som i höstas gav ut en 700 sidor tjock bok om Kuba. Han har även några intressanta artiklar som man kan läsa direkt på sajten.

Andra bloggar om: cuba, kuba, fidel castro, homosexualitet, kubafestival, granskningsnämnden

Gå och se på bio...

2007-04-20T02:41:00.001+01:00

Veckans biotips är den tyska filmen De andras liv, som åtminstone här i Göteborg visas på Hagabion några dagar till. (Den går också att ladda ner via nätet. För att parafrasera O.J Simpson skulle jag kunna säga att "jag har inte laddat ner den, men om jag hade gjort det skulle jag använt programmet uTorrent och letat upp filmen på www.torrentscan.net")

Filmen är en kärleksförklaring till det gamla östtyskland från tiden innan muren föll då man levde i harmoni med varandra i ett socialistisk samhälle. Man hade genomskådat de kapitalistiska samhällenas materialistiska dekadens, och ägnade sig istället åt musik, litteratur och teater. Samhällets funktioner som t ex utbildning, arbete och sjukvård garanterades för alla. Känslan av att en "bättre värld är möjlig" var stark, och invånarna i landet kände sig priviligierade över att ha getts tillfälle att delta i skapandet av denna. Samtidigt var man medveten om hur hård kampen hade varit för att socialismen till slut skulle segra, och man visste att dess fiender var både starka och mäktiga. Därför var det naturligt att ställa upp och hjälpa till i försvaret av rikets säkerhet. Den institution som bar högsta ansvaret för detta kallades STASI (Ministerium für Staatssicherheit) och det är på kontaktytan mellan en stasi-officer och några tvivelaktiga element som filmen utspelar sig.

Om någon tycker sig ha märkt en viss ironi i delar av texten ovan, så var det med avsikt. Man kan undra vad filmen har med Kuba att göra, men det östtyska samhället och dess metoder att kontrollera sin befolkning liknade i hög grad det kubanska. Östtyska STASI och kubanska Seguridad de Estado hade ett tätt samarbete, vilket bl a Markus Wolf skriver om i sina memoarer Man without a face. Han var chef för kontraspionaget inom STASI mellan 1953 och 1986 och berättar lite kort om ett besök på Kuba i ett kapitel ur boken, som du kan läsa här. Han nämner bland andra Ramiro Valdés. Han var med redan under gerillastriderna som störtade Batista och var sedan fruktad inrikesminister (chef över säkerhetspolisen, fängelser etc) under många år, innan han hamnade i onåd hos Fidel Castro och försvann från scenen ett tag. Nu är han tillbaka som informations och kommunikationsminister, och har som uppgift att hindra kubanerna att komma ut på internet och se till att de inte tittar på utländsk teve.

Om man vill se hur han ser ut, finns han på denna lista över medlemmarna i ministerkonseljen. Kolla lite på vilken hudfärg som är i majoritet, förresten. Man kan inte anklaga Kuba för rasism! En annan person som man kan lära sig att känna igen är mannen med hockey-frillan, kulturministern Abel Prieto.

--- Spoiler alert ---

Åter till filmen. Jag skrev ner ett antal saker ur filmen som fick mig att tänka på Kuba:

Pjäsförfattaren skriver en artikel som publiceras i utländsk press vilket gör honom till måltavla för polisen. Exakt samma "brott" som de 75 som fängslades på Kuba 2003 anklagades för
Han gömmer manuskriptet hemma i bostaden - känner man igen från Reinaldo Arenas självbiografi - Innan mörkret faller
Bevismaterialet som polisen letar efter är en skrivmaskin - används som bevismaterial mot kubanska dissidenter
Artikeln han skriver handlar om självmord, som är något regimen lagt locket på när det gäller statistik. - Det är också något som har en speciell roll i det Kubanskt samhällsliv. Det är lite för långt att gå in på här, men på denna världskarta så kan man se hur Kuba skiljer sig markant från resten av världsdelarna det gränsar till
Människor straffas när de försöker fly - även på Kuba hamnar man i fängelse om man blir ertappad under ett flyktförsök
Folk sköts av gränsvakter när de försökte passera de stängsel som utgjorde järnridån - människor får sina farkoster sänkta när de försöker fly över floridasundet

Vill man läsa något på spanska om filmen så finns det en annan kubablogg som håller med detta.

Andra bloggar om: bio, cuba, film, stasi

Liberación - The Songs of the New Cuban Underground

2007-04-12T20:45:00.000+01:00

Jag lyssnar mycket på olika podcaster och via iTunes hittade jag häromdagen en video-podcast som är lite av en reklamfilm för ett musikprojekt som en australiensisk skivbolagskille gjort med kubanska musiker. Den är kanske inte så informativ utan filmad mer som en musikvideo, men har en del sköna miljöbilder särskilt från Santiago de Cuba.

För att kolla på den kan man antingen gå direkt till skivbolaget Petrols sajt och se den online, men jag tyckte att det strulade lite med uppspelningen. Det bästa är nog att använda denna länk för att lägga till den i iTunes, ladda ner alla delar och kolla på dom off-line:

LIBERACION
The Songs of the New Cuban Underground

Genre: Music
(P) 2007

Andra bloggar om: kuba, cuba, reggaeton, musik, santiago de cuba

¡Luchando!

2007-04-12T11:34:00.000+01:00

Ett 11 minuters utdrag ur en dokumentärfilm som spelades in på Kuba 1994 och som handlar om de umbäranden som kubanen "till fots" tvingas leva med.

Andra bloggar om: kuba, cuba

Fidel Castro 1975: " Sverige rockar fett!"

2007-04-02T01:21:00.000+01:00

Om någon blivit illa berörd av Kubas kritik mot Sveriges blodiga förflutna kommer här lite tröst i form av (valda delar av) det tal Fidel Castro höll till Sveriges ära när Olof Palme besökte landet 1975. Vill du läsa precis hela talet finns det på spanska här och på engelska här

---

TAL HÅLLET AV LANDETS BEFÄLHAVARE FIDEL CASTRO RUZ, FÖRSTESEKRETERARE FÖR KUBAS KOMMUNISTPARTIS CENTRALKOMMITTÉ, VID MASSMÖTET SOM HÖLLS I SKOLANLÄGGNINGEN "26 juli" I SANTIAGO DE CUBA, I SAMBAND MED KUNGARIKETS SVERIGES STATSMINISTERS, OLOF PALME, BESÖK I VÅRT LAND, DEN 29 JUNI 1975, "DEN FÖRSTA KONGRESSENS ÅR".

(REVOLUTIONSREGERINGENS STENOGRAFIAVDELNING)

Käre vän Olof Palme, kungariket Sveriges statsminister; kära deltagare i den svenska vänskapsdelegationen; Santiagobor, invånare i Oriente, Kubaner:

Vi vet att detta inte är det bästa tidpunkten för ett massmöte; men detta tjänar samtidigt till att visa det mod, den disciplin och den revolutionära anda som santiagoborna besitter (APPLÅDER), ty trots att det är söndag, arbetarnas, studenterna och familjernas vilodag, så har vänskapsdelegationen från Sverige, med sin statsminister i spetsen, idag blivit mottagen med tillgivenhet och värme av praktiskt taget hela Santiago de Cubas befolkning. (APPLÅDER)

Vi känner oss faktiskt mycket nöjda och mycket ärade av Sveriges statsministers närvaro i vårt land; (APPLÅDER) och Orientes invånare är dubbelt tacksamma över att besöket innefattar denna provins, denna stad, denna plats. Ni har redan alla vid många tillfällen kunnat läsa i våra tidningar om Sverige; jag vill påminna er om att det handlar om ett land med liten befolkning, aningen mindre än Kubas. En relativt omfattande landområde med en yta på 450 000 kvadratkilometer, vilket innebär fyra gånger Kubas storlek. Det ligger på den skandinaviska halvön, i norra Europa och en del av landet ligger till och med innanför polcirkeln, geografiskt i höjd med Alaska, men med ett mer tempererat klimat, och till en viss del - enligt vetenskapsmän och geografer - till följd av golfströmmen, som har sitt ursprung här, i denna del av Karibien, och når ända till Sverige, vilket skapar gynnsamma förutsättningar för landet ur ett klimatperspektiv.

Sverige har 18 invånare per kvadratkilometer. Vet ni hur många vi har i dagsläget? Ungefär åttiofem invånare per kvadratkilometer. Befolkningen i Sverige, vars historia går långt tillbaka, bosatte sig i ett område med stora naturtillgångar.

[...]

Hälsovård är ett annat område där de intar en tätposition. Man kan särskilt lägga märke till det faktum att det är det land som har lägst spädbarnsdödlighet. Ni vet att vårt land redan har uppnått en siffra på mindre än 30 döda per 1000 nyfödda, och vi är med råge det mest utvecklade landet i Latinamerika på denna punkt. Det ger en idé om hur det står till med folkhälsan i det landet, dess sjukhus, den kvalificerade personal som de har tillgång till och den teknologi som de stödjer sig på.

[...]

Landet har likaledes kämpat för att tillämpa högsta möjliga rättvisa när det gäller lön, och även skydd och likställdhet för den invandrade arbetskraft som utför sina uppgifter i det landet.

Statsministerns politik kännetecknas av dess humana natur och omsorg för dessa grundläggande frågor, som självklart också är problemställningar som vi måste tampas med. Sverige är självklart ett land vars utveckling vida överstiger Kubas, och som har andra problem.

Som ni känner till tack vare de nyheter vi nåtts av under alla dessa år, så har Sveriges anseende ökat och ökat i vårt land allteftersom vi nåtts av besked om dess tydliga, kraftfulla och energiska ståndpunkt mot USAs agression mot Vietnam. (APPLÅDER) Vi kan konstatera att bland länderna i väst så gick Sverige i första ledet när det gällde att ta avstånd från och fördöma USAs politik i Vietnam.

Men alla känner vi och till och minns Sveriges fasta ståndpunkt när det gällde fallet Chile: utan minsta tvekan bröt de de ekonomiska förbindelserna med Chiles fascist-regim. (APPLÅDER)

[...]

Sverige har likaledes bedrivit en glasklar politik i solidaritet med frihetsrörelserna i de forna portugisiska kolonierna. De stödde och hjälpte frihetsrörelsen i Angola, i Guinea Bissau och i Mozambique. (APPLÅDER)

De bekämpade också energiskt rasförtrycket i Rhodesia och Sydafrika.

[...]

Som ni kan se så sammanfaller Sveriges och Kubas utrikespolitik på många punkter.

[...]

Men samtidigt som vi med tillfredställelse hänvisar till dessa aspekter som vi uppskattar så i svensk politik, så vill vi också uppmärksamma den vänskapliga attityd som uppvisas gentemot vårt land. (APPLÅDER) Det är något som vi särskilt uppskattar, eftersom vi levt alla dessa år under en blockad från USA, subversion, agression och alla sorters illvilliga uppsåt; vi vet hur hårt USA satte press på länderna i väst för att de skulle ansluta sig till blockaden, för att de skulle bryta förbindelserna med Kuba, för att inte vänskapsrelationer skulle kunna utvecklas mellan andra länder och Kuba. Och under dessa omständigheter kan vi påpeka att innan Revolutionen fanns det ingen svensk ambassad i Kuba men efter några in i den revolutionära perioden höjde den svenska regeringen statusen för sin representation i Kuba till ambassads nivå. (APPLÅDER) De anslöt sig aldrig till den ekonomiska blockaden, utan tvärtom utvecklades de ekonomiska förbindelserna, och idag uppgår handelsutbytet mellan Kuba och Sverige till 100 miljoner pesos årligen. (APPLÅDER)

[...]

Inom hälsovårdssektorn har det svenska samarbetet betytt en förnyelse av utrustningen och en modernisering av 52 sjukhus vid specialistavdelningarna för röntgenteknik, laboratorier, patologiska avdelningar, anestesi och hjärt- och kärlkirurgi.(APPLÅDER)

[...]

Dessutom i det program som vi har i åtanke för framtiden ingår två viktiga och grundläggande projekt för utvecklingen av vårt utbildningssystem, och de är: boktryckeriet — ett stort tryckeri med kapacitet för att trycka 30 miljoner böcker per år — vilket kommer att byggas i Palma Soriano, (APPLÅDER) och anläggningen som skall tillverka utbildningsmaterial, och som kommer att ligga granne med yrkesskolan i Holguín. (APPLÅDER)

[...]

Vi har fått en enorm hjälp av Sovjetunionen under alla dessa år; vi har samarbetat med de socialistiska länderna. Med av alla länder i väst är det Sverige som har visat den mest vänskapliga och samarbetsvilliga attityden gentemot Kuba. (APPLÅDER)

[...]

Olof Palme, käre vän. På denna plats där vi nu befinner oss, inleddes vår revolutionära kamp för nästan 22 år sedan. (APPLÅDER) Och det som då var idéerna hos blott en handfull män, hos en del av vår befolkning, är idag idéerna och ledstjärnorna hos ett helt folk, (APPLÅDER) ett folk som är sammansvetsat, disciplinerat, arbetssamt, självuppoffrande, stridslystet, revolutionärt och internationalistiskt. (APPLÅDER) Internationalismen är en av våra heligaste ledstjärnor och vi utvecklar vår internationalistiska medvetenhet genom tillämpning av internationalism. (APPLÅDER) Och vi ansluter oss också blygsamt, i den utsträckning våra resurser medger, till uppgiften att samarbete och kämpa för andra folk.

[...]

Santiagobor, kubaner, låt oss tillsammans utropa:

Leve vänskapen mellan Sveriges och Kubas folk! (APPLÅDER OCH UTROP: "Leve!")

Lever statsminister Olof Palme som står som företrädare för denna vänskap! (APPLÅDER OCH UTROP: "Leve honom!")

Fosterlandet eller döden!

Vi skall segra!

(OVATIONER)

Andra bloggar om: cuba, kuba, olof palme, fidel castro

"Kubakrisen" kommenteras i teve

2007-04-01T20:28:00.000+01:00

Via Anna Ardins blog får vi reda på att man kan se henne och några andra initierade Kuba-kännare diskutera fnurran på tråden mellan Kuba och Sverige. Det visas söndag 1 april kl 22 på en kanal som heter Axess Television. För oss som ser på teve via internet skall inslaget tydligen komma att finnas på deras websajt.

Andra bloggar om: cuba, kuba

Kubas beroende av USA

2007-03-31T10:42:00.000+01:00

Jag hade ju tänkt att bloggen i första hand skulle vara en reseberättelse, men kombinationen av lathet och översättarintresse har gjort att det inte riktigt blivit så…

I november 2005 var jag iallafall på väg hem från Kuba. Vid incheckningen på José Martí, Havannas internationella flygplats, stod jag i kö bakom några killar som snackade ett språk som lät misstänkt likt ryska. Jag kom förstås att tänka på Kubas tidigare roll som lydstat i det forna sovjetimperiet och undrade vad de hade gjort i landet. Ingen av dem talade spanska men en talade bruten engelska. Det visade sig att de var från Ukraina och jobbade på "Siemens"... Jag frågade lite vad det företaget hade för verksamhet på Kuba och efter en stund framgick det att de var "seamen" -- sjömän, alltså! De hade varit i Santiago de Cuba och jobbat med att lasta ur vete som importerats från USA ett fartyg i och skulle nu på semester en sväng till Ukraina. Fartyget var lastat med spannmål från USA. Så jag fick fråga om hur det funkade med blockaden och fick svaret att skeppet var indiskt, besättningen från Grekland och Ukraina, registrerat på Bahamas och betalningen gick via Puerto Rico, så "viss blir det lite mer administration", men några större hinder kunde de inte hålla med om att det fanns. Nyligen hittade jag en artikel som lite utförligare skriver om samma sak.

Sedan 2003 har ett land varit den huvudsakliga leverantören...

Havanna, 26 mars 2007

WILL WEISSERT / AP

Sedan 2003 är det ett särskilt land som har varit den huvudsakliga leverantören av livsmedel till Fidel Castros Kuba: USA.

Förvånad? Du är inte den enda.

Många av USAs invånare tror att det 45 år långa embargot hindrar all handel med den kommunistiska regimen, men USA är verkligen den huvudsakliga leverantören av mat och jordbruksprodukter till Kuba. Faktum är att många kubaner är beroende av tilldelningen ris och bönor som planterats i Arkansas och Nord-Dakota.

Sedan december 1999 har guvernörer, senatorer och kongressledamöter från åtminstone 18 nordamerikanska stater besökt Kuba, i första hand i affärssyfte. Och de fortsätter att komma: guvernören i Nebraska, Dave Heineman reste igår med en jordbruksdelegation. C. L. "Butch" Otten, guvernör i Idaho planerar ett besök nästa månad.

Sanktionerna från Washington hindrar huvuddelen av all handel med Kuba, men en lag som antogs av kongressen år 2000 tillåter försäljning mot kontant betalning av matvaror och jordbruksprodukter från USA, och välkomnades av de större jordbruksfirmorna i USA, som till exempel Archer Daniels Midland Co, som var intresserade av den hittills oexploaterade kubanska marknaden.

I mer än ett år vägrade Kuba importera ris på grund av ett bråk när det gällde hur finansieringen skulle gå till, men gick till slut med på att dra nytta av lagen efter att orkanen Michelle i november 2001 hade förstört landets livsmedelsreserver.

Sedan dess har Kuba betalat mer än 1,5 miljarder dollar för nordamerikanska livsmedels- och jordbruksprodukter, säger John Kavulich, förste politiske rådgivare för Kubansk-Amerikanska Ekonomi- och Handelsrådet i New York.

De 340 miljonerna USD i export under 2006 utgjorde en nedgång med 3 procent från siffrorna från 2005, som redan hade sjunkit från siffran på 392 miljoner dollar 2004. Kavulich säger att nedgången i huvudsakligen beror på generösa subventioner och krediter från Venezuela och China.

Men USA fortsätter att ligga i täten. Dess främsta exportvaror till Kuba består av kyckling, vete, majs, ris och sojabönor - som till stor del fördelas bland kubanerna via myndigheternas ransoneringssystem. USA levererar även läskedrycker, majonnäs, stark sås samt även godis och mjölkkor.

Grundaren av Handelsförbundet Kuba-USA, Kirby Jones i Washington, berättar att det företag på Kuba som sköter livsmedelsimport, Alimport, har en avdelning som enbart sysslar med inköp från USA.

Jones besökte Kuba denna månad tillsammans med representanter för kycklinguppfödarna i Arkansas, bön-odlarna i Nebraska och tjänstemän från Corpus Christi i Texas.

— Hundratals nordamerikanska företagsledare har kommit hit, berättar han. [De kubanska tjänstemännen] vet hur de ska ta hand om oss.

En medarbetare till flygplatschefen Pedro Álvarez, nämner att företaget inte kan kommentera saken utan godkännande från tjänstemännen vid kubanska media.

Men ordföranden i det kubanska parlamentet Ricardo Alarcón, har sagt att Kuba inte tror på lättnader i embargot från USA under president Bush ledning, vars administration stramade åt restriktionerna under 2004, och begränsade i allt högre grad resor till Kuba samt satte upp hårdare villkor för betalningsreglerna vid export från USA-företag till ön.

Don Mason från Majsodlarnas Förening i Iowa höll med, och sa att han "inte var optimist" när det gällde huruvida Washington skulle underlätta handel med Kuba inom den närmaste framtiden. Enligt honom levererar föreningens medlemmar ungefär 450 000 ton majs till ön per år.

Varje förändring av någon betydelse i USAs politik gentemot Kuba är svår att få till stånd, på grund av Helms-Burton-lagen från 1996 som förbjuder en normalisering av relationerna med Kuba så länge den nu 80-årige Fidel Castro eller hans bror Raúl är vid makten. Fidel gav temporärt makten till Raúl efter ett ha tvingats till ett akut kirurgiskt ingrepp i juli förra året.

Trots flera försök från Kongressen för att lätta på eller helt ta bort sanktionerna, så har embargot fortfarande anhängare i båda läger i de två lagstiftande federala församlingarna.

Jerry Moran, republikan från Kansas och medlem av representanthuset, lade fram ett lagförslag i februari för att stimulera handel med jordbruksprodukter genom att tillåta Kuba att betala direkt till amerikanska banker, istället för att göra det via ett tredje land. Men ett liknande lagförslag som lades fram 2005 gick aldrig igenom.

Det finns de som tror att USAs intresse för de nya oljefyndigheterna på Kuba skulle kunna få till stånd en förändring i den politiska hållningen.

Kuba har för avsikt att utföra provborrningar på djupt vatten för att söka efter råoljereserver på mindre än 100 sjömils avstånd från Floridas kust. Företag från Kina, Indien, Spanien och andra länder är intresserade av att investera, men de amerikanska företagen står ännu utanför.

Senatorerna Larry Craig, republikan från Ohio, och Byron Dorgan, demokrat från Norddakota, presenterade ett förslag tidigare i månaden, som skulle öppna upp de kubanska vattnen för olje- och gasbolag.

Om detta går igenom är det adjöss med embargot, menar Jones. Nu snackar vi inte majonnäs längre. Det här handlar om miljontals dollar, säger han avslutningsvis.

---

Upsala Nya Tiding har också kommenterat saken

Andra bloggar om: cuba, kuba

"Att låtsas som ingenting"

2007-03-26T01:26:00.000+01:00

På spanska finns uttrycket hacerse el sueco, vilket ordagrant översatt betyder "att spela svensk". I praktiken betyder det "låtsas som ingenting," "låtsas som om det regnar," eller "spela oskyldig". Jag hittade t o m ett blogginlägg som reder ut begreppet. Även på Expressen kultur skrivs det om begreppet.

Men det det är framför allt(!) titeln på en ganska känd kubansk långfilm från 2001 där man möjligen känner igen namnen Eduardo del Llano som manusförfattare och Enrique Molina som skådespelare. Tack vare en blog som heter De näst sista dagarna (gissa själv vad titeln syftar på) hittade jag denna film på Google video. Det är alltså hela filmen Hacerse el sueco på 1:45 som man kan kolla på. Jag har själv inte sett den ännu, och den är otextad, så det är lite av en utmaning. Håll till godo!

Andra bloggar om: cuba, film, kuba

Dagen då Fidel Castro tappade fattningen

2007-03-24T18:07:00.000+01:00

Vi har ju kunnat häpnas över den kubanske FN-ambassdörens uttalanden nyligen som replik till Carl Bildts inlägg. Kubaner blir inte lika överraskade eftersom de levt med denna typ av retorik i nästan 50 år. Här är ett reportage från Fidel Castros sista publika framträdande, bara dagar innan han lades in på sjukhuset för operation. Det tilldrog sig i Argentina i juli 2006 då flera sydamerikanska ledare möttes inom ramen för Mercosur

Sammanfattningsvis kan man väl säga att det visar hans reaktion när en journalist ställer en fråga som belyser att en av de artiklar i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter som Kuba bryter mot är nummer 13. Den som bl a säger:

2. Envar har rätt att lämna varje land, inbegripet sitt eget, och att återvända till sitt eget land.

Tevereportaget är på spanska men jag har översatt reporterns egna text nedan som berättar samma sak som videon. Jag kanske inte behöver tillägga att de kubaner som bor på Kuba inte har sett detta teveinslag eftersom det är strängt förbjudet att ta emot utländska kanaler tack vara regimens idoga kamp mot varje parabolantenn som kan finnas gömd någonstans och de inhemska kanalerna skulle aldrig visa en bild av den "ödmjuke ledaren" som inte passar ihop med den officiella versionen.

Dagen då Fidel Castro tappade fattningen

av Juan M Cao

Det var en enkel fråga.

—Varför ger ni inte doktor Hilda Molina^[1] utresetillstånd?

Han hade kunnat ta till vilken undanflykt som helst. Men, framför ett hundratal kameror, valde den kubanske ledaren Fidel Castro att gå förolämpningarnas och ilskans väg. Han kallade mig legoknekt, anklagade mig för att vara betald av den "impertinente" Bush och t.o.m att jag var med i en konspiration för ett inbillat attentat. Castro viftade ursinnigt med händerna från den argentinska läktaren som om han var besatt av Evitas osaliga ande. En journalist från Córdoba frågade förvånat: "Varför blir ni så upprörd, Comandante^[2]?"

Det är för att de inte känner honom. Den människan har plågats av kronisk gallfeber i hela sitt liv. Han drivs av ett gallsprängt humör som tvingar honom att förolämpa, och ibland avrätta, varje levande varelse som sätter sig emot honom. Det spelar ingen roll om det är presidenten för en stormakt eller ett betydelselöst land, en inflytelserik kritiker eller en stackars krake i kvarteret. Hans gränslösa ilska saknar proportioner. Så också hans långsinthet och hans omättliga hämndbegär.

Vi kubaner känner detta väl, men inte argentinarna. Det var därför de blev så förbluffade när de såg hur den revolutionära hjälten höll på att explodera av ilska och vrida sig i krampanfall av intolerans. De blev tvungna att ta honom därifrån innan det började komma fradga ur munnen på honom. Denna svavelosande mun med sina långa tal och korta dödsstraff. Den som är så snar att förtala och så sen till pardon.

Men det räckte inte med förolämpningen. Hans livvakter, beredda på det värsta, kastade sig över mig. Jag kom undan med nöd och näppe. Men det spelade då inte längre någon roll. Castro fortatte att gräla med min vålnad och för varje ny fråga var det min röst han trodde sig höra. Till en journalist från den argentinska televisionen hävde han ur sig: "Jag har ju sagt åt dig att du är en servil legoknekt."

Den stackars karl'n försvarade sin identitet.

—Det är inte jag som är han, jag är en annan.

Men den ursinnige Comandante kunde inte längre uppfatta något annat än ekot av sin egen vrede.

Därefter vändes kamerorna mot mig, och som en krönikör en gång uttryckte det så gick jag från att vara intervjuare till att bli intervjuoffer. Jag försvarade mig så gott jag kunde: jag är inte militant journalist, inte ens anti-castrist. Jag kallar mig journalist, kort och gott. Jag är en yrkesman och anser att mitt jobb är att ifrågasätta makten och inte klappa händerna åt den.

—Varför frågar du inte Bush om Posada Carriles^[3] brott i hans land?, skrek Castro åt den argentinske kollega som han blandade ihop med mig i all uppståndelse.

Jag har ställt frågan lika uppkäftigt direkt till Posada, och till Orlando Bosch^[4], i en intervju där jag var så konkret att till och med tidningen Juventud Rebelde^[5] publicerade den i sin upplaga den 5 april i år.

Och jag har på en mängd punkter ifrågasatt såväl Bush som hans bror och Otto Reich^[6], i en våldsam dispyt som regimen har låtit översätta till diverse språk (utan mitt tillstånd, förstås).

Jag försöker att aldrig hålla tyst, oberoende av från vilket håll oförrätterna kommer, men jag kan lova er att inget av mina intervjuoffer har svarat med personliga förolämpningar, så som Castro gjorde, oavsett hur besvärande frågor de fått.

Eftersom, tvärtemot mot vad man skulle kunna tro, är det lättare att svara än att fråga. Korrektion. Det är lättare att undvika frågor än vad man kan tro. Castro valde förolämpningen, eftersom det ligger i hans natur och därför att han inte kan svara på det mest elementära spörsmål som ifrågasätter det olycksaliga historiska avtryck han lämnar efter sig.

Fallet Molina briserade rakt i ansiktet på honom. Det tog upp alla rubriker i pressen och drog fram ett händelseförlopp i ljuset som jag inte kände till när jag ställde frågan. Enligt argentinska media gick det till på följande sätt.

Den kubanske diktatorn var på vippen att beordra sitt flygplan att vända tillbaka till Kuba när han fick veta att på marken väntade ett brev från president Néstor Kirchner^[7] som begärde att läkaren skulle få utresetillstånd.

Diskussionen mellan det argentinska statsrådet Jorge Taiana och hans kubanske motsvarighet Felipe Pérez Roque, slutade i gräl. Denna första kväll bojkottade Castro galamiddagen, och gaddade ihop sig med Lula^[8], Chávez^[9] och Evo Morales^[10], för att lämna Kirchner i sticket.

Vid middagen i Ferreira-palatset i Córdoba deltog bara Tabaré Vázquez från Uruguay, chiles Michelle Bachelet och Nicanor Duarte representerade Paraguay. Värden blev tvungen att fylla upp de tomma platserna vid det eleganta presidentbordet med andra rangens tjänstemän.

Argentinas första dam, Cristina Kirchner, hotade ännu en gång med att åka till Kuba och besöka "Damerna i vitt"^[11], en antydan som enligt dagstidningen Clarín, hade skrämt livet ur kubanerna.

De praktiska konsekvenserna av denna härva framgick följande dag eftersom det inte hade gått att ta det officiella fotot vid galamiddagen som det var tänkt. Istället improviserades en hastigt påkommen fotosession framför toppmötets konferensanläggning.

Det fanns inget utrymme mellan kamerorna och statscheferna. Och dessutom. Situationen tog en oväntad vändning och vi korrespondenter blev insläppta i ett avgränsat område som normalt sett är reserverat för fotografer. Genast började drabbningen mellan journalister och säkerhetspersonal. Alla formaliteter kom på skam och frågorna började hagla.

Den kompakta muren av kameror och mikrofoner höll statscheferna fångna mot väggen. Några flaggor trillade ner, med hållare och allt. Castros livvakter började desperat att knuffa på. Det märktes att de aldrig varit med om en liknande situation. Inte utan möda fördes gamlingen upp på ett improviserat podium och började tala.

Jag tänkte inte ens efter utan brottade mig in i tumultet bland alla knuffar och armågar och ropade för full hals:

—Varför tillåter ni inte att doktor Hilda Molina återförenas med sin son och sina barnbarn?

Jag hade satt fingret på en öm punkt.

Det var en enkel fråga.

Anmärkningar:

[1] Hilda Molina är en internationellt framstående kubansk neurokirurg. Hamnade i onåd hos regimen i början på 90-talet och har sedan dess nekats utresetillstånd.
[2] "Comandante" på spanska betyder ung. befälhavare och används som beteckning på revolutionens olika ledare. Just "El Comandante" syftar på Castro själv.
[3] Luis Posada Carriles är en anti-castrist av venezolansk härkomst som förknippats med flera terroristattentat mot Kuba, bl a sprängningen av ett kubansk passagerarflygplan 1976. Han sitter idag häktad i USA anklagad för att ha tagit sig in i landet illegalt.
[4] Orlando Bosch är "kollega" till Luis Posada Carriles
[5] Juventud Rebelde är en dagstidning som är offiellt organ för Kubas kommunistiska ungdomsförbund
[6] Otto Reich är en f d hög statstjänsteman av kubansk härkomst som tjänstgjort inom Reagans och Bush administrationer
[7] Néstor Kirchner är Argentinas president
[8] Ignacio Lula da Silva är president i Brasilien
[9] Hugo Chávez president i Venezuela
[10] Evo Morales är president i Bolivia
[11] "Las damas de blanco" är en organisation som utgörs av fruarna till de 75 samvetsfångar som greps i en arresteringsvåg våren 2003

Det finns några enstaka saker skrivna på svenska sidor om fallet Hilda Molina:

Bloggen Det progressiva USA
Dagens Nyheter

Andra bloggar om: kuba, fidel castro, hilda molina, mercosur, mänskliga rättigheter, cuba, carl bildt, FN

Lokal uppvärming

2007-03-16T00:06:00.001+01:00

En av de bloggar jag läser heter Min ö mitt på dagen (mi isla al mediodía) och skrivs av en kuban på Kuba. Hans inlägg får väldigt många kommentarer och några läsare ifrågasätter att han verkligen bor på Kuba, eftersom han uppenbarligen har tillgång till internet och inte är helt okritiskt till landets politiska system. Det är någonting i hans sätt att skriva som jag tycker är så sympatiskt, att jag har översatt hans blogginlägg Lokal uppvärmning, (Calientamiento local) så att fler skall kunna ta del av det. Jag vågar dock inte lova att jag gjort hans författarförmåga rättvisa. Så här skriver han iallafall:

Föreställ dig att du är på Kuba. Klockan är två på eftermiddagen och du är strandad någonstans i Havanna men behöver ta dig hem dit du bor. Låt oss anta att avståndet är större än 10 km. Låt oss även anta att du inte har tillgång till något eget transportmedel och inte heller disponerar över sådana ekonomiska resurser att du kan kosta på dig lyxen att stoppa en taxi som tar betalt i CUC, den konvertibla kubanska peson, dvs dollarns kusin. Eller kanske att slutet på månaden redan är så nära att inte ens en botero, dvs en privat taxi som tar betalt i lokal valuta, kan komma ifråga.

Då återstår ingen annan lösning än att använda kollektivtrafiken. Du tar dig till hållplatsen fylld av förhoppning och tänker att den första buss som visar sig är nog just den du skall ta. (Om du inte har högre tillförsikt än så, så gör du bäst i att inte använda kollektivtrafik alls. Köp dig istället en cykel, eller vänj dig vid att gå till fots, som om du var i Afrika.)

Det kan vara lämpligt att påpeka att i Havanna vid högtrafik är en linje med en buss som passerar var 20 eller 25 minut en mycket bra linje. Det normala är att intervallet ligger mellan 30 och 40 minuter, och det finns till och med några som kommer en gång i timmen, och återigen andra som passerar varannan timme (det är de busslinjer som trafikeras av en enda buss, vilket gör att man måste vänta på att bussen åker ända till ändhållplatsen och sedan kommer tillbaka. Det är inte normen, men det förekommer.)

Med de åskväder vi har så är du förstås beredd på regn, dvs du är redo att hoppa in i första bästa rörliga objekt som kan ta dig dit du skall. Du lär inte bry dig om ifall det är ett flygande tefat eller en kopia av Titanic på hjul. Huvudsaken är att det kan tjäna som transportmedel. Och det är här problemen börjar.

För att försöka komma tillrätta med denna allvarliga situation så finns det (antar jag) några utvalda personer hos myndigheterna. Rent logiskt så borde dessa personer finnas på transportministeriet. Men det skulle mycket väl kunna vara så att det finns ett "Nationella Institutet för Rationell och Planenlig Användning av Urban Transport” dvs NIRPA. (Här på Kuba skapas ofta namn av bokstavsförkortningar. Våra lokala experter säger att de är ”poppis” och att befolkningen lätt kan ta dem till sig.)

Saken är den att eftersom vi är ett fattigt land, utsatta för blockad och utan tillgång till större internationella krediter så har kamraterna på NIRPA inget annat val än att trolla, och köpa in begagnade bussar som gjort sitt i andra länder där de slitits ut och nu har en mätarställning som motsvarar sträckan av jordens omloppsbana runt solen. Dessutom så accepterar vi donationer från grupper som solidariserar sig med Kuba och andra liknande organisationer. Det vanliga i dessa fall är att såväl inköpen som donationerna kommer från I-länder, vars bussar förnyas lite då och då.

Dutch Disco Bus Habana

På det här sättet kommer det bussar till Kuba från Holland, Tyskland, Frankrike och Spanien. Eftersom transportproblemet är så allvarligt så lägger kamraterna på NIRPA byråkrati och andra formalia åt sidan och gör allt de kan för att dessa bussar skall tas i drift så snabbt som möjligt. Detta innebär att man inte gör någonting åt bussarna. Man plockar inte ens bort de ursprungliga skyltarna. Det är därför som man enkelt kan se var en buss kommer från genom att läsa skyltarna på franska som uppmanar passagerarna att behålla biljetten eller att avstå sätet till en handikappad. De skyltar som är på tyska, eller på det språk som talas i Holland, är fullständigt obegripliga för mig. När man försöker läsa dem med spanskt uttal, låter det som ett fult ord. "DIESKIMLTSHUBER" (detta är ett påhittat exempel)

Ibland har man så bråttom att använda bussen att man inte ens plockar av skyltarna som anger den ursprungliga busslinjen eller den reklam som bussen har på utsidan. Alltså kan du träffa på bussar i Havanna som utannonserar en färd från Plaza Cataluña (jag tror det ligger i Barcelona) till Pau, som jag inte vet var det ligger. Eller så kan du bekvämt läsa reklamen för en resebyrå i Spanien som inbjuder oss alla att lära känna Amsterdam, med texten: FLY LANDET MED OSS ÖVER HELGEN. (här skall tilläggas att även om denna slogan i ett annat land skulle verka helt normal så har den på Kuba en otrolig undermedveten styrka)

Men alla dessa detaljer är bara bagateller som man kan bortse från. Glöm inte att du fortfarande står på hållplatsen och väntar på bussen, fylld av hopp, och övertygad om att du inte skall behöva vänta i 40 minuter. Men det finns en liten detalj som verkligen kommer att sätta käppar i hjulet för den enorma insats kamraterna på NIRPA utfört, och det är det faktum att de länder som bussarna kommer från generellt sett har ett mer tempererat klimat med mycket lägre luftfuktighet än vårt kära Kuba. Därför så är dessa bussar utrustade med extremt små och diskreta ventilationssystem (läs: fönster). De är placerade nästan längst upp vid taket och går bara att öppna precis så mycket att ett minimum av livsnödvändigt syre kan komma in.

Denna busstyp passar mycket bra i Paris, i München eller i Amsterdam. Men i Havanna där det är 30 grader varmt i skuggan och en relativ luftfuktighet på 75% så blir dessa bussar till rullande gaskammare.

Och så kommer vi till upplösningen på vår historia. Du har ju redan väntat i 29 minuter. Bredvid dig står en inte lika hoppfull dam som berättar om igår då hon fick vänta i mer än 45 minuter på just den här hållplatsen. Du har saker att utföra, planer i ditt liv som du vill förverkliga. Men just nu är det viktiga att komma fram till färdmålet där ditt livs kärlek väntar, eller den redaktör som skall publicera din roman på 20 språk och göra dig berömd, eller kanske bara din hund som väntar på att få dagens mat serverad.

Och plötsligt: Hurra! En helt tom buss dyker upp, stannar till på hållplatsen och signalerar att den kör just den rutt du behöver.

Du kliver ombord, sitter ner, och gratulerar dig till att ha haft en sådan tur. Bussen startar och kör iväg, och snart lägger du märke till något konstigt. Luften börjar ta slut. Huden utsöndrar svett i industriella kvantiteter i ett försök att motverka den temperatur som gradvis stiger. Bussen kör vidare och på varje hållplats kliver det ombord mer folk. Varje stopp känns som ett mirakel eftersom vid dessa tillfällen öppnas bussens dörrar så att en smula frisk luft sköljer in och hindrar kvävningsdöden från att inträffa.

En halvtimme senare är du framme. När du kliver av bussen är du inte längre samma person som klev på. Nu är du ett vrak. En överlevande från ett koncentrationsläger. Dina livstecken är knappt märkbara och du släpar dig hem för att dricka litervis med iskallt vatten och fräscha upp dig lite grann, i ett försök att glömma detta helvete som du just genomlidit. Du vill inte ens tänka på morgondagen eftersom du vet att denna tortyr du just upplevt kommer att inträffa igen för resten av dina dagar på samma sätt som Prometheus straff.

Kamelbuss i Havanna

PS. Den historia som jag just återgett i form av en parodi är fullständigt verklig och upplevs dag efter dag av tusentals personer i Havanna. Till råga på allt elände finns det verkligen en officiell transportmyndighet som heter Transmetro och jag vågar lova att 90% av deras bussar har detta ventilationsproblem. Även de nya ledbussar som man har tänkt skall ersätta de tidigare "kamelerna", har samma problem.

Snarare än den här outhärdliga hettan är det som personligen bekymrar mig mest det faktum att ingen gör något åt saken. Ingen bryr sig och ännu mindre ägnar sig åt att lösa ett problem som nästan är en humanitär angelägenhet. I det här fallet kan man inte skylla på resursbrist. Det går inte att hänvisa till USAs blockad. Det är en helt annan typ av blockad som hindrar de personer som är ansvariga för kollektivtrafiken från att utföra sitt arbete på rätt sätt och förhindrar att de ställs till svars för sina misstag. Saken är den att den här gången finns det inga ursäkter. I dessa bussar måste det installeras fönster innan de tas i trafik.

Och eftersom det inte är mycket värt att ta upp ett problem utan att samtidigt föreslå en lösning så hemställer jag att det genast tillsätts en kommision bestående av ministern, viceministrarna och avdelningscheferna på transportministeriet. Denna kommision skall egenhändigt testa varje buss innan den ställs till befolkningens förfogande. Jag rekommenderar 100 personer i bussen och att man kör från Boyeros till Parque Central klockan 12 på dagen. Någonting säger mig att om min idé skulle prövas, skulle vi mycket snabbt bli av med alla bussar som saknar fönster. Tyvärr är det samma resonemang som får mig att tro att den här mekanismen aldrig kommer att tas i bruk. Det heter ju som bekant "Alla är jämlika, men några är mer jämlika än andra".

Kubanen på ön – el cubano de la isla

Andra bloggar om: cuba, kollektivtrafik, kuba, transport

Några är mer jämlika än andra

2007-03-05T00:34:00.001+01:00

Rubriken på detta inlägg är förstås en del av det klassiska citatet från George Orwells bok Djurfarmen, som är en allegori över Sovjetunionen under Stalin. Jag skriver om Kuba men det visar sig att den allegorin passar ganska bra in även på Fidel Castros Kuba. Här kommer nämligen ett telefonsamtal till som jag översatt till svenska, och som ni kan höra i original eller läsa på spanska lite längre ner på sidan. Samtalet illustrerar hur det går till när en kuban "till fots" (de a pie) vill skaffa mobiltelefon. Jag har tidigare skrivit om den apartheid som råder i turistindustrin, som man gärna stolt hävdar att revolutionen gjort sig av med. Jag återkommer med ett konkret exempel på hur de som är "mer jämlika än andra" kan festa runt på samma hotell.

När det gäller Orwell och Kuba kan den som läser på spanska ta del av dessa underbara texter: text 1 och text 2, från det kubanska kulturmagasinet La Jiribilla, som förenklat uttryckt konstaterar att Orwell var en medioker författare vars framgång endast berodde på CIAs inflytande över massmedia, vilket gjorde Djurfarmen till en bestseller. Jag lär säkert få anledning att återkomma till dessa.

— Tack för att ni har ringt till Cubacel. Var god dröj så tar vi strax emot ert samtal.

[kopplingston]

— Tack för att ni ringt till Cubacel, det är Kalina. Hur kan jag stå till tjänst?

— Vem är det jag talar med?

— Kalina.

— Hej Kalina. Jag heter Gilberto. Är det här affären där man kan skaffa en sådan där telefon som inte har någon sladd, en "mobil"?

— Mobiltelefon, ja det stämmer.

— Kalina, jag skulle vilja ha en mobiltelefon. Vad är det för villkor som gäller?

— Jo, vi erbjuder mobiltelefoni till utlänningar på Kuba och till kubaner som är permanent bosatta i utlandet.

— Det vill säga att om jag är kuban och bor här på Kuba så får jag inte skaffa mobiltelefon?

— Just precis.

— Kalina, men om jag skaffar dollar då, då borde ni väl kunna ge mig en telefon, en mobiltelefon?

— Nej tyvärr.

— Vad konstigt! I mitt kvarter bor det en musiker som har mobiltelefon och han är kuban.

— Det kan vara så att…, att han har fått tillstånd av kulturdepartementet, att de har gett honom tillåtelse till ett abonnemang. Musiker kan få det, men alltså, det är ett speciellt tillstånd från kulturdepartementet. Förstår ni?

— Men jag har sett att ordföranden i Kommittén(*) i kvarteret där jag bor, hon har också en!

— Ja, det finns en speciell plan som gäller för komittéerna och liknande… Men det är speciellt godkända telefoner.

— Kalina, om jag nu skulle lyckas bli ordförande i Kommittén, tror du att jag kan få en mobiltelefon då?

— Nej, nej, så enkelt är det inte. Det måste till ett speciellt tillstånd och så vidare.

— Åh fan! Men om jag frågar några kompisar som är från utlandet och som kommer hit nästa vecka, kan jag skaffa mobiltelefon i deras namn?

— Ja, det går bra. Så länge det är deras namn på abonnemanget.

— Okej, vad behöver de ha med sig? Räcker det med passet?

— Passet, ja.

— De kommer från Miami och är kubaner.

— Jaså de är kubaner…

— Ja.

— Tja, i egenskap av kubaner, nej då går det inte…

— Kom igen nu, du vet säkert vilka mina kompisar är! Det är "Los Fonomemecos" som gör El Mikimbim i Miami.

— Jaha, jo jag hörde något om det.

— Dom kommer hit nästa vecka. Tror du att jag kan få ut en mobil i deras namn?

— Nja, kubaner kan ju inte få ett eget abonnemang.

— Kalina, menar du att för att skaffa mobiltelefon här på Kuba så måste man vara utlänning?

— Ja.

— Kalina, kan du svara på en sak: "Det är väl ändå inte mitt fel att jag har fötts på Kuba?"

* Kommittén = Kommittéerna för revolutionens försvar (CDR), en gräsrotsorganisation som rapporterar om medborgarnas förehavanden till myndigheterna.

** Los Fonomemecos var en populär komikergrupp som hoppade av och lämnade Kuba för några år sedan.

Om allt fungerar kan du använda denna mediaspelare för att lyssna på samtalet i original:

Andra bloggar om: cuba, demokrati, diskriminering, djurfarmen, george orwell, kommunism, kuba, stalinism

— Ha contactado usted con Cubacel. Por favor espere unos instantes y será atendido.

[kopplingston]

— Gracias por llamar a Cubacel, le atiende Kalina. ¿En qué le puedo ayudar?

— Sí, con quién hablo?

— Kalina.

— Buenas, Kalina. Mira, mi nombre es Gilberto, esa es la tienda donde rentan los teléfonos esos que no tienen cables, ¿los celulares?

— Los celulares, sí.

— Kalina, yo estoy interesado en sacar un celular. ¿Cuáles son los requisitos?

— Sí, nosotros ofertamos servicio celular a extranjeros en Cuba o cubanos residentes permanente en el exterior.

— O sea, si yo soy cubano y vivo aquí en Cuba, ¿no tengo derecho a sacar un celular?

— Exacto.

— Kalina, si yo consigo dólares, entonces sí me pueden rentar el teléfono, ¿no? ¿el teléfono celular?

— No señor.

— ¡Qué raro! Porque en mi barrio vive un músico que tiene un celular y él es cubano.

— Es posible que sea…, que esté autorizado por su ministerio, que lo hayan autorizado de una línea los músicos sí tienen, pero son…, bueno, son autorizados por el ministerio de cultura. ¿Me entiende?

— ¡Oiga! Yo he visto que la presidenta del Comité donde yo vivo — también tiene un…

— Sí, porque hay un plan asignado también a los Comités y demás… Son teléfonos autorizados.

— Kalina, y si yo ahora me meto a presidente del comité, ¿tú crees que me den un celular?

— No, no. Eso no es así tampoco. Eso tiene que tener autorización y demás.

— ¡Ven acá! Y si yo uso unos amigos míos que son extranjeros y vienen la próxima semana, ¿puedo sacar el celular a nombre de ellos?

— Sí, exacto. Siempre estaría a nombre de él.

— Entonces, ¿qué es lo que ellos necesitarían? El pasaporte, ¿nada más?

— El pasaporte, sí.

— Ellos vienen de Miami y son cubanos.

— Ah, son cubanos…

— Sí.

— Bueno, con el estatus de de cubano, pues entonces, no.

— Chica, ayúdame. Los amigos míos seguro que tú los conoces. Son los Fonomemecos, los de El Mikimbim de Miami.

— Ya, ya, he oído sí…

— Ellos vienen la próxima semana. ¿Tú crees que yo puedo sacar el celular a nombre de ellos?

— Bueno, cubanos, no se les hace un contrato suyo.

— Kalina, entonces, aquí en Cuba, para poder tener un celular, ¿tengo que ser extranjero?

— Sí.

— Dime algo: ¿qué culpa tengo yo de haber nacido en Cuba? ¿Kalina?

Kuba: Mario Chanes har gått bort

2007-02-27T18:40:00.000+01:00

En av Castros gamla vapendragare från gerillastriderna på 50-talet, Mario Chanes de Armas, har gått bort. Han var en av dem som hjälpte Fidel att störta diktatorn Fulgencio Batista, och som tack för hjälpen fick han fri kost och logi i 30 år, inlåst i olika kubanska fängelser.

Från officiellt kubansk håll (och deras supporterklubbar, som till exempel Svensk-kubanska Föreningen) vill man gärna att den som på ett eller annat sätt är i opposition med regimen skall förknippas med den tidigare regimen, eller maffian som tidigare delvis hade en fristad på Kuba, eller USA. Så man har utvecklat en hel begreppsvärld som används för att smutskasta den som inte passar in. Man pratar om kontrarevolutionärer, maffian i Miami, extremhögern, imperialismens lakejer, förrädare, bastista-anhängare osv.

Ironiskt nog började flesta tidiga offren för Castro-regimen som motståndare till den tidigare diktaturen. Det gäller till exempel Huber Matos, som var en av de fem befälhavare som ledde rebellarmén, och var nummer tre i rangordning efter Fidel och Raúl Castro. När han såg hur löftena om demokrati som hade fått folket att ta rebellernas parti aldrig infriades utan Fidel antog en alltmer totalitär roll och lät kommunisterna ta kontroll, så lämnade han in sin avskedsansökan i protest. Han anklagades då för förräderi och det enda som räddade honom från exekutionsplutonen var att han var så populär bland folket att Castro valde att låta honom ruttna bort i fängelse i stället. Han satt 20 år. Jag hoppas återkomma till honom och ett kapitel ur hans spännande självbiografi, "Och skymningen föll" (Como llegó la noche)

De första decennierna efter maktövertagandet handlade det om tusentals arresterade och de som kämpade för sitt land kom att känna sig dubbelt förrådda, först av Batista som gjorde statskupp bara veckor innan presidentvalet 1952, och därefter av Castro, som tillsammans med kommunisterna kidnappade revolutionen och skapade förmodligen världens mest framgångsrika totalitära samhälle.

Idag har jag översatt Mario Chanes dödsruna från tidningen El Nuevo Herald.

Mario Chanes de Armas, en symbol för politisk fångenskap, har avlidit

WILFREDO CANCIO ISLA

El Nuevo Herald

Mario Chanes de Armas, den person som tillbringat längst tid som politisk fånge i modern tid, avled igår i Miami av en hjärtattack. Han blev 80 år.

Chanes var en symbol för kampen för civilrätt och social rättvisa i 1900-talets Kuba. Hans liv kom att präglas av fängelset och exilen, men ingen motgång kunde få honom att ge upp kampen för en demokratisk framtid för Kuba.

Inte ens de 30 år han tvingades tillbringa i fängelse, ända fram till den sista dagen av det långa straffet, för att redan tidigt ha opponerat sig mot regimen ledd av Fidel Castro, vid vars sida han stred vid den misslyckade attacken mot Moncada-förläggningen i Santiago de Cuba 1953.

De senaste två åren försämrades hans hälsotillstånd snabbt på grund av Alzheimers sjukdom. Chanes tappade minnet och var inlagd på ett sjukhem i Hialeah sedan 2005.

Han avled på lördagen klockan 17.30 på sjukhuset i Hialeah, dit han hade förflyttats några timmar efter att hans hälsotillstånd försämrats kraftigt, och han placerades genast i intensivvård. Hans närmaste anhöriga befann sig vid hans sida när han till slut somnade in.

— Han dog med det lugn och den frid som följt honom under hela hans liv, kommenterade igår kväll hans syster Belén López. "Han var en underbar människa, tillmötesgående och beredd att hjälpa vem som helst utan att kräva något tillbaka. Han var en man av en annan tid."

Chanes föddes i Havanna den 25 oktober 1926 och tog studenten vid en skola i Marianao, den stadsdel där han växte upp och redan som mycket ung började han jobba i handelsväsendet.

Tack vare sina förmåga att engagera andra blev han snabbt en facklig ledargestalt i havannaprovinserna Puentes Grandes och Ceiba, och efter hand utsträcktes hans organisatoriska inflytande även till andra provinser. Han var på väg att bli en inflytelserik person inom den kubanska fackrörelsen, men militärkuppen den 10 mars 1952 som leddes av general Fulgencio Batista, tvingade honom att föra kampen på andra områden.

Han övergav då det fackliga arbetet för att i lönndom ta upp kampen mot Batista. Det var på detta sätt som han lärde känna Castro vid ett möte bland unga motståndare till den icke-konstitutionella regimen.

— Det var en kär vän till oss, fotografen Fernando Chenard Piña, som kände en man vid namn Fidel Castro Ruz, och vi började hålla möten i ett hus på Prado-gatan 109 i Havanna, mindes Chanes i en interju med El Nuevo Herald 2003. "Vi som bestämde oss för att ta upp kampen mot Batista gjorde det eftersom han brutit mot 1940 års konstitution, och för alla medborgares rätt till ett fungerande rättsväsende."

Tillsammans med Chenard blev han ledare för de hemliga motståndsgrupper som utbildade ungdomar i att hantera vapen och skjuta, som förberedelse för den väpnade attacken mot Moncada-förläggningen den 26 juli 1953. Chanes satt i den tredje jeepen bakom Castro och skadades i handen innan de lyckades fly från platsen.

Flera av hans trofasta kamrater dog i den misslyckade operationen. Åsynen av den unge José Luis Tasende i en pöl av blod upphörde aldrig att beröra honom.

Efter att ha tagits tillfånga några dagar senare i utkanten av Santiago de Cuba, ställdes han inför rätta och dömdes till 10 års fängelse, men drog nytta av den allmänna amnesti som utfärdades 1955, och gick i exil för första gången i Miami, där han försörjde sig som diskare.

Men Castro kontaktade honom från Mexiko och bad honom ansluta sig till förberedelserna för expeditionen med yachten Granma, och han tvekade inte att ta upp kampen igen. Den 2 december 1956 avreste han mot östra Kuba tillsammans med expeditionens övriga 81 deltagare.

Efter den misslyckade landstigningen lyckades Chanes ta sig till Havanna där han ledde motståndsgrupper i överfall och sabotage. När castros revolution till slut segrade, den 1 januari 1959, satt han fängslad.

Han blev tidigt missnöjd med den kommunistiska inriktning som revolutionen tog och försökte ta avstånd från maktens kretsar. Den 17 juli 1961 arresterades han, anklagad för att ha förberett ett mordförsök mot Castro. Domen löd på 30 år, trots att Chanes alltid höll fast vid att anklagelserna var påhittade och att varken vapen eller dokument framställdes som bevis.

Efter att ha vägrat att delta i politisk rehabilitering i fängelset förklarade Chanes sig som samvetsfånge fram till den 16 juli 1991 då han släpptes ur fängelset.

Det var i fängelset som han skulle få besked om sin ende son Marios födelse och senare även om dennes död vid 22 års ålder. Fortfarande i fångenskap nåddes han av beskedet om att hans föräldrar gått bort, samt brodern Francisco, som dog i Miami 1990 efter att också ha suttit politiskt fängslad på ön.

Chanes anlände till exil igen 1993 i hettan av en intensiv internationell kampanj för att de kubanska myndigheterna skulle ge honom tillstånd att lämna landet.

Sedan dess blev han en ihärdig aktivist i olika internationella forum för att att de politiska fångarna på kuba skulle friges, och för en demokratisering av Kuba. Såväl Bill Clinton som George W. Bush bjöd in honom till Vita Huset, och den förre presidenten Ronald Reagan tog emot honom på sin ranch i Kalifornien.

Chanes jobbade intensivt fram till 2003 i föreningen Plantados (samvetsfångar), ihop med välkända representanter för den politiska fångenskap som de delat med tillsammans i castros fängelser.

- Jag kommer för alltid att minnas honom som en lugn och modig kämpe, som en vår tids hjälte, uttryckte sig igår kväll ordföranden i Plantados, Ángel de Fana, som delade cell med Chanes i fängelset Combinado del Este, i Havanna. "Han älskade Kuba på samma sätt som självständighetskampens patrioter."

Chanes välkomnade tanken på en fredlig försoning mellan kubaner och förde ett uttalat stöd för den interna oppositionens medlemmar på ön.

— Jag förlorade allt i fängelset, men jag vägrar att hänfalla åt bitterhet och hämndbegär, förklarade han i den sista intervju han gav. "Vi måste till varje pris sträva efter en framtid där de kubanska familjerna kan försonas."

Han överlevs i Miami av sina systrar Belén, Mercedes, Aleida och Merceditas. Hans son Mario avled 1984.

Likvakan kommer att hållas nästa måndag, från klockan 17.00 hos begravningsbyrån Bernardo García, som ligger på 4100 NW 7 St i Miami.

Begravningen sker nästa tisdag.

Andra bloggar om: castro, exil, kuba, politisk fånge, politisk fångenskap, revolution

Scandic Hotel - Habana Hilton: 1 - 0 en castellano

2007-01-18T00:09:00.001+01:00

[ett inlägg på spanska. använd etiketterna för att välja svenska som språk]

Originally uploaded by batigolix.

Aquí podéis disfrutar de una llamada telefónica que muestra la experiencia de un cubano al intentar hacer una reservación en el "Habana Hilton" (así se llamaba el hotel cuando lo construyeron en 1958). Alguien la grabó para mostrar cómo es la vida para los cubanos "de a pie". Yo la transcribí (y la traduje al sueco en otra entrada del blog). Podéis usar el lector mp3 para escucharla o leer el texto ahí abajo.

La gran ironía es que el vocero oficial del gobierno que niega hospedarse en el hotel a sus ciudadanos, se empeña en denunciar lo mismo en un hotel Scandic en Noruega. Abajo la transcripción por si acaso no funcione el lector MP3

— Habana Libre, buenas tardes, ¿en qué puedo servirle?

— Sí, buenas, ¡mire!, estoy interesado en hacer una reservación.

[tono]

— Buenas tardes.

— Hola. ¿Con quién hablo?

— Con Yudit.

— Ah, hola Yudit. Mira, estoy llamando para reservar una habitación.

— Sí, ¿para qué fecha?

— Para este fin de semana que viene ahora.

— ¿A nombre de quién es la reserva?

— Miguel González.

— … miguel gonzález…

— Yudit, déjame decirte una cosa. Mira, lo que succede es que yo me caso la próxima semana, ¿tú m'entiendes?. El sueño de mi novia siempre ha sido hospedarse en el hotel Habana Libre, entonces yo quisiera saber cuáles son los requisitos para poder quedarnos allí. Oye, yo soy cubano y vive aquí en Cuba.

— ¿Y ella?

— Sí, ella también vive aquí en Cuba.

— Ah, no… O sea … eh…

— ¿Cómo que no? si yo tengo un amigo que es ciudadano español y vino a casarse aquí en Cuba y se quedó en ese hotel.

— ¿Pero usted vive aquí en Cuba?

— Sí, sí, yo vivo en Cuba y ella también vive en Cuba.

— ¿Usted es cubano y vive en Cuba y ella también es cubana y vive en Cuba?

— Sí, pero ¡yo tengo dólares! ¡Yo puedo pagar en dólares!

— Sí pero bueno, no, no. Es… No está establecido que se hospeden los cubanos aunque estén pagando con dólares.

— Entonces para poder hospedarse en el Habana Libre, ¿tengo que ser extranjero?

— Bueno, mire, está establecido que…, así está establecido en el hotel y no podemos hacer la reservación…

— Mira no entiendo. El hotel se llama Habana Libre, yo soy de la Habana, supuestamente éste es un país libre, ¿y no me puedo quedar en ese hotel?

— Bueno, pero… yo me imagino que usted no se haya enterado ahora, no, porque eso no es nuevo ahora, eso ya viene hace tiempo.

— Pero si yo pensé que siendo cubano y teniendo dólares yo iba a tener los mismos derechos como extranjeros.

— Bueno pero todavía no han cambiado las cosas, lo mismo que está establecido.

— Yudit, contesta me algo: ¿Qué culpa tengo yo de haber nacido en Cuba?

— Bueno, bueno, hasta luego.

Scandic Hotel - Havana Hilton: 1 - 0

2007-01-14T23:34:00.002+01:00

[en telefon ringer]

— Hotell Habana Libre, vad kan jag stå till tjänst med?

— Jo, jag skulle vilja boka ett rum.

[kopplingston]
— God kväll.

— Hej. Vem är det jag talar med?

— Det är Yudit.

— Okej, hej Yudit. Jag ringer för att boka ett rum.

— Vilket datum gäller det?

— Det är nu till helgen som kommer.

— I vilket namn vill ni boka?

— Miguel González

— [antecknar] …miguel gonzález…

— Yudit, låt mig berätta vad det gäller. Det är så att jag skall gifta mig nästa vecka, ok? Och min fästmös dröm har alltid varit att få bo på hotell Habana Libre, så därför skulle jag vilja veta vad det är för villkor som gäller för att vi skall kunna bo där. Alltså, jag är kuban och bor här på Kuba.

— Och hon?

— Ja, hon bor också här på Kuba.

— Åh nej, då går det inte, dvs…

— Vadå "nej"? Jag har ju en kompis som är spanjor och han kom hit till Kuba för att gifta sig och bodde då på ert hotell!

— Men ni är kuban och bor här på Kuba?

— Jajamen, och hon bor också här på Kuba.

— Ni är alltså kuban och bor här på Kuba och hon är kubanska och bor på Kuba?

— Det stämmer. Men jag har dollar! Jag kan betala i dollar!

— Jo, men det är bara det att… Det är så att… Det är inte tillåtet för kubaner att ta in på hotellet även om de betalar i dollar.

— Måste jag vara utlänning för att få bo på hotell Habana Libre?

— Jo, det är…, det är bestämt så. Hotellet har sådana regler och jag kan inte utföra bokningen.

— Men jag förstår inte, hotellet heter Habana Libre ["fria Havanna"], jag bor i Havanna och detta påstås vara ett fritt land. Får jag inte bo på ert hotell?

— Nja, men… jag antar att ni inte känner till det, för det här är ingenting nytt, så har det fungerat länge.

— Men jag trodde att eftersom jag är kuban och har dollar så skulle jag ha samma rättigheter som en utlänning.

— Jo, men saker och ting har inte förändrats ännu. Det är såhär det är bestämt.

— Yudit, kan du svara på en sak: "Det är väl ändå inte mitt fel att jag har fötts på Kuba?"

— Hmm, okej, ja, hej då.

Originally uploaded by batigolix.

Det här är ett telefonsamtal som cirkulerar på nätet där en kuban ringer till Hotell Habana Libre och försöker boka rum. Någon har spelat in det för att visa hur det är att bo på Kuba, och jag har skrivit ner och översatt det till svenska. Du kan använda mediaspelaren nedan för att höra hur det låter, eller läsa texten på spanska. Jag har själv aldrig bott just på Habana Libre, trots att jag alltså skulle släppas in, men så småningom kanske jag berättar om den hallick jag hjälpte att smuggla en tjej förbi vakterna på hotellet.

Vem har förbjudit kubaner att bo på hotellet? Situationen på Kuba brukar ju ofta skyllas på USA. Nyligen kunde vi läsa i tidningen Aftonbladet att en kubansk delegation på besök i Norge nekats rum på Scandic Hotell, eftersom det köpts av hotellkedjan Hilton, och tvingas följa en amerikansk lag som kallas Helms-Burton efter de senatorer som skrev den och många har upprörts av att USA försöker hävda sina lagar i andra länder. Hotellet Habana Libre kanske också ägs av Hilton och därför inte släpper in kubanska medborgare? Nej, så är det givetvis inte, men tro det eller ej, det hette faktiskt Havana Hilton när det byggdes. Det var det dåvarande kubanska hotell- och restauranganställdas förbund som byggde det 1958 för att rädda sina pengar undan den förre diktatorn Batistas nypor, och dom fick farbror Hiltons medgivande att låna namnet för att ge lite status. Det skulle dock inte hålla länge för på nyårsnatten 1958 flydde Batista landet undan Castro och hans rebeller. Under 60-talet konfiskerade Castro sedan all privat egendom på Kuba (det som brukar kallas "nationalisering"), avskaffade fackföreningarna och hotellet döptes symboliskt om till Habana Libre ("fria Havanna"). Det är alltså den kubanska staten som förbjuder sina egna medborgare att bo på hotellet, och inte någon av USAs lagar.

Det här skulle förstås kunna vara ett enstaka fall, även om jag inte tror det efter att ha sett mängder av andra exempel. Jag lär mig spela congastrummor av Y, som är musiker i Santiago de Cuba, och en dag efter ett pass när vi skulle ta en öl på terassen till hotell Casa Granda blev han först inte insläppt eftersom han hade en t-shirt med avklippta ärmar. Det hjälpte inte att jag påpekade att det satt flera turister vid borden med liknande t-shirtar, utan han blev tvungen att gå hem och byta. När jag senare var en vecka med M i Trinidad (en kolonialort på Kubas sydkust), och vi skulle gå till Casa de la Música, så blev hon nekad av vakten att komma in. Försöker man besöka pool-området på det enorma Hotel Santiago de Cuba med någon kuban så får dom kalla handen, men som turist är man välkommen. På samma sätt är de bästa stränderna reserverade för turister, som t ex paradisöarna Cayo Largo.

Kuba har uppenbarligen ett litet annorlunda system för jämlikhet, och det går under olika benämningar. Svensk-Kubanska Föreningen ger ut en skrift som passande nog heter En annan värld är möjlig där titeln syftar på Kuba. De tar dock inte upp sådana här förhållanden. I delar av Latinamerika är Fidel Castro en hjälte och Kuba anses vara ett föregångsland när det gäller social rättvisa. I andra länder skulle man kanske kalla detta för diskrimination eller apartheid. Det kan därför verka ironiskt att en av de första resor Nelson Mandela gjorde efter att ha blivit utsläppt ur fängelset på Robben Island var för till Fidel Castro för att tacka för Kubas insatser i kriget i Angola, vilket anses vara en bidragande orsak till att att apartheiden i Sydafrika upphörde.

Trots allt så står det i artikel 43 av Kubas konstitution (dvs grundlag) från 1992 uttryckligen att varje medborgare har rätt att bo på vilket hotell som helst, besöka alla stränder och nyttja alla fritidsanläggningar osv. Det finns alltså inget samband mellan teori och verklighet, vilket är en av de saker som karakteriserar en totalitär stat som Kuba. Det finns en officiell sanning, och så finns det verkligheten, och det är två saker som man gör bäst i att inte blanda ihop. Tidningen Granma, som är kommunistpartiets officiella språkrör och används för att meddela undersåtarna vilken "sanning" som gäller, ondgör sig förstås över den orättvisa behandlingen i Norge. I sak har den förstås helt rätt — USAs lagar skall självklart inte gälla i andra länder. Problemet är att det är fullständigt otänkbart för någon att protestera mot den apartheid som Kuba bedriver mot sina egna. Alla medier och organisationer lyder under statsapparaten. Den som skulle kallas medborgarrättsaktivist, trädkramare eller utövare av civil olydnad i andra länder, kallas på Kuba för "kontrarevolutionär" och bestraffas mycket hårt.

Som tur är så utsätts inte alla kubaner för denna särbehandling. Det finns en liten priviligierad klass i kretsen kring den styrande politiska och ekonomiska nomenklaturan, det som på Kuba kallas för "La Cúpula" som kommit dit genom släktband och att visa tillräcklig lojalitet. Jag tror att turistdelegationen som blev nekade att bo på Scandic Hotell i Oslo förmodligen hade kunnat ta in på Habana Libre om de velat.

Förbudet för kubaner att bo på ett hotell som Habana Libre är en del i ett system som går ut på att kontrollera medborgarna in i minsta detalj. Då är det praktiskt om allting till att börja med är förbjudet, och så finns det goda möjligheter att selektivt premiera den som är lojal. Staten utgör den enda arbetsgivaren och tillhandahåller fackförbund och andra organisationer, och det som i andra länder anses vara en merit, nämligen att vara "oberoende", är som kryptonit för regimen på Kuba. I vilket fall som helst blir det en absurd situation när Norska organisationer som LO och Antirasistisk Senter, vars motsvarigheter aldrig skulle tillåtas på Kuba, rycker ut till försvar för representanter för samma lands regim. NRKs sajt visar en liten blåögd tant som ger en skandinavisk bamsekram till de stackar kubanerna.

Originally uploaded by 1541.

När jag visade en tidig version av detta inlägg för en kuban som bor i Sverige höll han på att trilla omkull. "Ska du lägga ut det där på Internet? Vill du aldrig kunna resa tillbaka till Kuba?" Det kanske säger lite om hur avvikande åsikter eller kritik uppfattas på Kuba. Jag kommer säkert att skaffa mig ovänner genom att dela med mig av erfarenheter från Kuba, och kanske kommer jag att nekas visum om jag skulle vilja resa tillbaka någon gång. Men jag är åtminstone inte orolig för att någon politisk polis skall komma och knacka på eller att grannarna skall måla slagord på min dörr, vilket hade varit en trolig behandling om jag bott på Kuba och skrivit detta.

Andra bloggar om: diskriminering, kuba, scandic

Så här ser det ut på originalspråk

— Habana Libre, buenas tardes, ¿en qué puedo servirle?

— Sí, buenas, ¡mire!, estoy interesado en hacer una reservación.

[kopplingston]

— Buenas tardes.

— Hola. ¿Con quién hablo?

— Con Yudit.

— Ah, hola Yudit. Mira, estoy llamando para reservar una habitación.

— Sí, ¿para qué fecha?

— Para este fin de semana que viene ahora.

— ¿A nombre de quién es la reserva?

— Miguel González.

— … miguel gonzález…

— Yudit, déjame decirte una cosa. Mira, lo que succede es que yo me caso la próxima semana, ¿tú m'entiendes?. El sueño de mi novia siempre ha sido hospedarse en el hotel Habana Libre, entonces yo quisiera saber cuáles son los requisitos para poder quedarnos allí. Oye, yo soy cubano y vive aquí en Cuba.

— ¿Y ella?

— Sí, ella también vive aquí en Cuba.

— Ah, no… O sea … eh…

— ¿Cómo que no? si yo tengo un amigo que es ciudadano español y vino a casarse aquí en Cuba y se quedó en ese hotel.

— ¿Pero usted vive aquí en Cuba?

— Sí, sí, yo vivo en Cuba y ella también vive en Cuba.

— ¿Usted es cubano y vive en Cuba y ella también es cubana y vive en Cuba?

— Sí, pero ¡yo tengo dólares! ¡Yo puedo pagar en dólares!

— Sí pero bueno, no, no. Es… No está establecido que se hospeden los cubanos aunque estén pagando con dólares.

— Entonces para poder hospedarse en el Habana Libre, ¿tengo que ser extranjero?

— Bueno, mire, está establecido que…, así está establecido en el hotel y no podemos hacer la reservación…

— Mira no entiendo. El hotel se llama Habana Libre, yo soy de la Habana, supuestamente éste es un país libre, ¿y no me puedo quedar en ese hotel?

— Bueno, pero… yo me imagino que usted no se haya enterado ahora, no, porque eso no es nuevo ahora, eso ya viene hace tiempo.

— Pero si yo pensé que siendo cubano y teniendo dólares yo iba a tener los mismos derechos como extranjeros.

— Bueno pero todavía no han cambiado las cosas, lo mismo que está establecido.

— Yudit, contesta me algo: ¿Qué culpa tengo yo de haber nacido en Cuba?

— Bueno, bueno, hasta luego.