5 februari 2011

Cyberpolisens skeva logik

av Carlos Alberto Montaner | Miami | 04-02-2011 - 11:33 am

översättning från spanska av Ordtrogen Översättning

En video som har läckt ut visar hur de som försvarar censur och politisk stagnation egentligen tänker.

I slutet av denna kommentar finns en länk till en video. Det är värt mödan att titta på den. Det handlar om en ung officer vid inrikesministeriet (MININT) – specialist på cyberkrigföring – som under en timme förklarar för några militärer och andra "kamrater" hur "kontrarevolutionärerna", i händerna på USA, använder ny teknologi för att försöka destabilisera revolutionen och byta ut det kommunistiska systemet. Den huvudsakliga fiende han pekar ut är Yoani Sánchez och om henne kommer han med sådana förflugna påståenden som att de ekonomiska priser hon har fått motta eller de journalistiska utmärkelser hon förärats, alla har iscensatts av USA, som på detta sätt "tvättar" pengar som har satts av för denna modiga bloggerska.

Yoani är inte den enda fienden. Han refererar till bloggen Penúltimos Días ("Näst Sista Dagarna") och nämner Ernesto Hernández Busto, han attackerar Raíces de Esperanza ("Hoppets Rötter"), han betraktar Juanes som en motståndare som gett sig i lag med Raíces de Esperanza, han försäkrar att de förvandlade konserten* till ett nederlag för kontrarevolutionen och avslöjar att de kubanska myndigheterna har mobiliserat mer än tusen journalister till det virtuella slagfältet.

Under hela föredraget utgår han ifrån att de befinner sig i krig och använder konstant militär jargon. För honom är USAs strategi tydlig: den konventionella oppositionen skapar på konstgjord väg alla konflikter, och kommunikatörer som Yoanis och övriga bloggare sprider information i syfte att skapa kaos. Som stöd för sitt resonemang visar han den offentliga (och publicerade) information som handlar om de pengar som avsatts av Washington för att främja demokratin på Kuba: bärbara datorer, telefoner, resenärer, utbildning och tillgång till Internet via satellit som myndigheterna inte kan kontrollera.

Det intressanta med konferensen är att denne internetpolis själv inte är kapabel att skärskåda de grundläggande premisser som hans resonemang bygger på. Vad är det han försvarar och varför försvarar han det?

Denne polis går till attack likt en jakthund, en tjur inför det röda skynket eller en stridstupp, men han frågar sig aldrig varför han gör det eller vilka skäl hans motståndare har till att försöka byta ut ett system som har misslyckats så skandalöst. Det är självklart så att Yoani Sánchez, Oswaldo Payá eller Las Damas de Blanco ("Damerna i vitt") vill byta ut systemet mot ett som fungerar bättre. Vilket? Det system som ger mening och form åt de 30 rikaste och lyckligaste samhällena på vår planet. De vill att Kuba skall likna Holland, Spanien, Kanada, USA, till och med Costa Rica eller Chile (det bor redan 20.000 kubaner i Chile). De vill att Kuba skall likna de länder där kubanerna själva vill bo och dit de flyr så fort de får tillfälle.

Han hejdar sig inte heller och begrundar att problemet omöjligt kan ligga i att ett land tillhandahåller kommunikationsteknologi för att man i ett annat samhälle skall kunna sprida information eller uttrycka sin frustration, något man borde vara tacksam för, utan ligger i ett system som helt är ägnat åt att hindra människor från att hålla sig informerade och, i den mån det behövs, framföra sina klagomål. Upplyser oss denne tjänsteman från MININT kanske om att hans verkliga arbete består i att stänga fönster, sätta upp stängsel, riva ner antenner, censurera böcker och hindra människor från att fritt få tillgång till information och uttrycka sina åsikter? Vet han att hela det kubanska politiska systemet har som huvudsakligt mål det beklagansvärda syftet att hindra människor från att fritt få träffas, utbyta åsikter och bilda föreningar? Och varför det? Jo, därför att alla sanningar och åsikter av vikt redan har meddelats via bröderna Castros heliga ord. Därför att alla möjligheter till inflytande redan har förkastats av revolutionen. Hur är det möjligt att han inte dör av skam när han försvarar ett sådant moraliskt monster?

Denne cyberkonstapel inser inte att skulden ej faller på USA som försöker underminera ordningen på Kuba, något som är helt förståeligt eftersom det handlar om ett fientligt land som den kubanska regeringen oupphörligt har försökt åsamka skada sedan 1959, vilket, bland annat, motiverade det snart halvsekelgamla partiella embargot. Skulden ligger istället hos den samhällsordning som beslutades av bröderna Castro för femtio år sedan, som inte ens kommunisterna själva kan byta ut, vilket man kan se på Kongressen nu i april, där alla recept redan har tillagats, en samhällsordning som har skapat en form av samlevnad som varit fruktansvärt ödesdiger för kubanerna. Detta är det egentliga problemet.

Varför vill denne virtuella världens polis tysta eller krossa Yoani Sánchez? Är det för att undvika förändring och istället bibehålla misären, improduktiviteten, bristen på frihet, städernas tilltagande förfall, ungdomarnas uppgivenhet, tragedin med flottflyktingarna, det förtryck som är typiskt för kommunistdiktaturer med ett enda stelbent och orubbligt parti?

Mot denna bakgrund: vilka är mest patriotiska? Är det bloggskribenterna och den demokratiska opposition som accepterar hjälp från USA, Spanien eller Sverige, från vem som helst som vill räcka en hand för att försöka förändra ett orättvist och misslyckat samhällstillstånd där redan tre generationer kubaner har gått till spillo? Eller är det de förblindade poliser som ägnar all sin kraft åt att upprätthålla detta misslyckandets status quo? Vilken förtjänst finns i att tjurskalligt klamra sig fast vid begångna misstag?

Titta nu lugnt och stilla på den tidigare nämnda videon. Det är värt mödan: den är ett mästerverk i fråga om förnuftsvidrighet och trångsynthet.

* Den colombianske sångaren Juanes hade i september 2009 en delvis kontroversiell konsert i Havanna under rubriken Paz sin Fronteras ("Fred utan gränser") [övers. anm]

La ciber policia en Cuba from Coral Negro on Vimeo.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

15 september 2010

Fidel eller den ständiga omdiktningen

av Carlos Alberto Montaner

Översättning från spanska av ordtrogen.se

12 september 2010

Fidel sa att han inte sagt det han sa. Först så uttalade han sig till journalisten Jeffrey Goldberg och sa att den kubanska modellen inte var värd att exportera, att den inte ens fungerade i hans eget land. Två dagar senare, efter den mediaskandal som blossat upp, förklarade han att det handlade om en ironi som misstolkats av journalisten. Det han egentligen velat säga var att det var USAs modell som inte fungerade och som inte skulle tas efter.

I verkligheten rör det sig dock inte om någon felaktig tolkning utan om en Freudiansk felsägning, vilket är något som har studerats mycket ingående inom psykoanalysen. Fidel lät dessa ord "slinka ur sig". Det var ingen ironi utan ett ofrivilligt skorrande från hans undermedvetna. Det journalisten återgav är vad Fidel utan tvekan vet. Det är något han döljer i sin plågade hjärterot: det kommunistiska system han infört på Kuba är en monumental katastrof som drivit kubanerna till förtvivlan och misär.

Ändå är Fidel oförmögen att medge det offentligt, och än mindre att försöka mildra den skada som skett. Tvärtom, det huvudsakliga arbete han lagt ned under loppet av de senaste tjugofem åren, sedan perestrojkan i Sovjetunionen dök upp, har inriktat sig på att försöka upprätthålla kollektivismen på det ekonomiska planet, och den totala avsaknaden av frihet på den politiska arenan, samtidigt som han vildsint kväser de reformister som visar sig i hans omgivning. I likhet med de tjurskalliga spanska adelsmän som misstog halsstarrighet för karaktärsfasthet så tycks hans favoritmotto vara ett citat från Konfucius: "Om en människa upptäcker sitt misstag och inte rättar till det, begår hon ytterligare ett misstag."

I vilket fall som helst är han inte ny, denne Fidel som först uttalar sig och sedan tar tillbaka med en ogenerad lätthet. Vid ett flertal tillfällen under 1959 fördömde Fidel Castro med eftertryck kommunismen och hånade de som anklagade honom för att vara anhängare till denna totalitära och förtryckande ideologi, vilket kan bekräftas av vem som helst genom ett enkelt besök hos den förträffliga Google. Icke desto mindre, den 2 december 1961, i ett "avgörande" anförande, bekräftade han att han "varit marxist-leninist sedan barnsben och så skulle fortsätta i resten av sitt liv".

Det är en gammal historia. För femtio år sedan reste den framstående italienske journalisten Valerio Riva till Kuba för att skriva en biografi om Fidel Castro. Han hade fått uppdraget av förlaget Feltrinelli och allt var avtalat på förhand med El Comandante. Valerio reste till Havanna, de möttes vid flera tillfällen under många timmar, men mycket snart avsade han sig uppdraget, reste hem till Rom och förklarade för sin redaktör att det var alltför svårt att nedteckna någons liv, när denne hela tiden ändrade sin berättelse och ignorerade eller förbigick nyckeldokument, eller skrev om dem under den egendomliga förevändningen att eftersom detta handlade om personliga upplevelser så hade han rätt att modifiera dem.

Fidel envisades med att förneka att han varit en våldsverkare under sina år vid universitetet, trots sitt deltagande i flera helt verifierade blodiga incidenter. Han ville skapa sig ett förflutet som studentledare i första linjen, vilket han aldrig var. Han förvrängde fakta gällande hur revolutionens förste president, Don Manuel Urrutia, petades från makten, fängslandet av gerillaledaren Huber Matos, alliansen med kommunisterna och konfrontationen med amerikanerna. För Fidel var verklighet och sanning fogliga och formbara element som han anpassade för att skapa en framställning i evig tjänst för hans personliga eftermäle som stor ledare för mänskligheten. Det var under dessa år som biblioteken och läsesalarna började gömma undan alla publikationer som i någon mån förnekade den ärofulla officiella versionen av hans exemplariska liv som oantastlig revolutionär, i kommunismens tjänst sedan späd ålder. Det råder inget tvivel om att han är fast besluten att låta sig begravas i denna förklädnad.

www.firmaspress.com

Läs även andra bloggares åsikter om ,

27 juli 2009

Kubas kulturrevolution

När det gäller kulturrevolutioner kanske man i första hand tänker på den i Kina på 60-talet då rödgardisterna städade bort allt kulturellt arv som kunde ha ett negativt inflytande på befolkningen. Det där kanske känns länge sedan men här på Kuba pågår fortfarande en liknande purifikation som jag sett flera exempel på.

Idag passerade jag en skivaffär här i Santiago de Cuba och gick in och frågade efter någon skiva av Issac Delgado (en av Kubas mest berömda sångare och orkesterledare). Det var förstås ingen slump eftersom jag visste att han hoppade av för något år sedan, dvs han var på turné och brydde sig inte om att resa hem igen. Expediten gav faktisk ett ovanligt rakt och entydigt svar: — Han är förbjuden här på Kuba och hans musik finns inte längre att köpa. Och så konverserade vi lite kring detta och hon förklarade att rent praktiskt går det till så att när ryktet sprids om att en artist har hoppat av så rusar folk till butikerna för att hinna köpa ett sista exemplar innan återstoden dras in av myndigheterna. Jag försökte fråga om inte någon av de andra musikartisterna protesterade mot detta men den frågan tror jag inte ens att hon riktigt förstod. Man skulle ju kunna tycka att det vore enkelt för Los Van Van, Charanga Habanera, Bamboleo, Sur Caribe och de andra megagrupperna att till exempel ställa in sina konserter i en månad i protest mot denna kulturterror, men någon sådan solidaritet tycks inte finnas, åtminstone inte bland musikartisterna.

En liknande situation var jag med om för några år sedan, närmare bestämt 2005. Då gick jag in på en bokhandel (mellan Avenida Garzón och Plaza Martes) lite nyfiken på vilka böcker som var okej och inte. Först frågade jag efter Guillermo Cabrera Infante, som i turistböckerna omnämns som en av Kubas största författare. Expediten hade aldrig hört talas om honom, men jag tror hon förstod att jag var en jobbig utlänning som ställde besvärande frågor för hon hänvisade mig till ”La Directora”, chefen för bokhandeln. Gå själva in och fråga efter Ángela när ni har tillfälle och hälsa från mig.

Med henne efterfrågade jag Pedro Juan Gutiérrez, Kubas kanske nu levande mest kända författare internationellt som jag visste bodde i Havanna. Efter att jag nämnt några av titlarna på hans böcker (bl a Trilogía Sucia de la Habana) hajade hon till, tittade sig över axeln och viskade "den mannens böcker kommer Ni inte att hitta i någon bokhandel på Kuba." Vi gick in på hennes kontor och hade en lång, trevlig konversation där hon förklarade att han hade lämnat landet och därför var illa sedd. (vilket jag senare skulle överbevisa henne om inte var sant). Jag försökte med att detta alltså var ett tecken på att hans böcker var förbjudna på Kuba men det vägrade hon att gå med på. Enligt henne fanns det inga förbjudna böcker på Kuba. För att bevisa att så verkligen var fallet tog hon upp exemplet med Daína Chaviano (som jag senare läst mig till var en av Kubas mest folkkära författare). Hon lämnade Kuba i början på 90-talet, och då drogs genast hennes böcker in från bokhandlar och bibliotek. Så nu hade jag, enligt Ángela, fått svart på vitt att inga böcker är förbjudna på Kuba! Jag försökte tafatt med att det låter ju precis som att det är just det det är, men Ángela insisterade på att nej nej, inga böcker är förbjudna, men när en författare lämnar landet handlar det ju om ett förräderi och då måste den personens böcker tas bort. Men de är inte förbjudna!

Detta är sådan där Kafkaesk logik som man ofta stöter på på Kuba och som bara kan förstås av någon som växt upp i ett totalitärt samhälle, men man förstår hur George Orwell fick inspiration när han skrev "1984", även om det var Sovjetunionen han refererade till då.

För att knyta ihop trådarna när det gäller Pedro Juan Gutiérrez, som Ángela insisterade hade lämnat Kuba, så hade jag faktiskt stämt träff med honom innan jag skulle flyga hem från Havanna. Jag besökte honom i hans taklägenhet där han bor på gatan San Lázaro i centrala Havanna och vi hade en liten konversation vilket är en historia i sig. Jag berättade om mötet med Ángela i bokhandeln i Santiago de Cuba och han skrattade gott. Hursomhelst så hade jag med mig ett exemplar av hans bok "Animal Tropical" som han fick signera och dedicera till Ángela i Santiago de Cuba, och som jag senare lyckades skicka till henne med en kompis. Dedikationen löd (fritt ur minnet) "Para Ángela, del Animal Tropical, que sí vive en La Habana, y donde morirá" ("Till Ángela från det Tropiska Djuret, som faktiskt bor i Havanna vilket han planerat göra i resten av sitt liv")

Häromdagen var jag och hälsade på en person som heter "Pompi" Chaviano som hamnat i massa trubbel eftersom han satt sig på tvären i systemet. Myndigheterna har rivit hans hus och han har varit inspärrad ett år på psykiatrisk klinik och andra trevligheter. Nu bor han i ett fallfärdigt skjul bakom den gamla tomten med sambo och ett nyfött barn. Första gången jag hälsade på honom var 2007 vilket berodde på att en kubansk kompis i Sverige hade berättat om honom och jag lämnade då kvar några böcker hos honom. (närmare bestämt Como llegó la noche av Huber Matos, Después de Fidel av Brian Latell och just Animal Tropical av Pedro Juan Gutiérrez). Nu när jag hälsade på igen berättade han att han bara en dryg månad senare hade fått besök av säkerhetspolisen som råkat få syn på böckerna och raskt konfiskerat dem.

Om man skall gå tillbaka lite längre så minns jag att jag läste en intervju med Silvio Rodriguez (en kubansk trubadur som är väldigt stor i Latinamerika). Numera är han tätt lierad med Fidel Castros regim och är förmodligen mångmiljonär, men i början av karriären var han programledare på kubansk teve. I intervjun berättar han att han vid ett tillfälle hade nämnt The Beatles i direktsändning vilket ledde till att han fick sparken. En bidragande orsak var också att han hade en bekant som suttit i ett av de arbetsläger - "UMAP" - som skapades på Kuba i slutet av 60-talet för omskolning av människor med avvikande beteende, intellektuella, homosexuella osv.

För övrigt är det varmt, svettigt och karneval och jag tror att skall ta en sväng ut i natten. Sov gott!

25 augusti 2008

Viktigaste händelserna under Raúl Castros tid som president

Raúl Castro, 77, tillträdde som Kubas president den 24 februari i år, efter att hans bror Fidel Castro avsagt sig denna befattning. Fidel hade redan i juli 2006 temporärt överlåtit makten till sin yngre bror på grund av allvarlig sjukdom.

De viktigaste händelserna under Raúl Castros tid som president är dessa:

* Februari

19: Fidel Castro avsäger sig presidenttiteln efter nästan ett halvt sekel vid makten.

24: Raúl tillträder som president. Han deklarerar att han skall avskaffa överdrivna förbud. Han utnämner general Julio Casas till sin efterträdare på posten som försvarsminister.

26: Raúl tar emot besök av vatikanens "nr 2", Tarcisio Bertone.

28: Kuba undertecknar två av FNs fördrag om mänskliga rättigheter.

* Mars

17: Försäljning av jordbruksredskap görs tillgänglig för bönder, som en del i en decentraliserande jordbruksreform som innefattar högre priser för producenter och nya former för handel och krediter.

21-30: Han häver förbud och regleringar som förbjuder kubaner att köpa datorer, DVD-spelare och mikrovågsugnar, att ta in på hotell, hyra bil och teckna mobiltelefonkontrakt.

* April

28: Raúl sammankallar till kommunistpartiets 6:e kongress år 2009, omvandlar cirka 30 dödsdomar och deklarerar att livsmedelsproduktion har "högsta prioritet".

* Maj

7: USAs president, George W Bush kallar förändringarna "kosmetiska".

* Juni

6: Könsbyte blir tillåtet.

11: "Jämlikhetsprinciperna" tas bort tillsammans med lönetaket, och ett system börjar införas där lön skall sättas efter arbetsinsats.

19: EU lyfter de sanktioner som infördes 2003 efter att 75 oppositionella hade arresterats.

* Juli

8: Det utannonseras tillstånd för privata transporttjänster/åkerier, vilka varit förbjudna sedan 1999.

11: Raúl annonserar regleringar som nya skatter, eliminering av subventioner, krafttag mot stölder vid statliga företag och byråkrati.

18: Han utfärdar ett dekret om att outnyttjad jordbruksmark skall få utnyttjas i privat arrende, av statliga företag och kooperativ.

18: Han utfärdar ett dekret om att pensionerade lärare skall återgå i tjänst, med både pension och lön, för att motverka utarmningen av utbildningsväsendet.

* Augusti

12: En förbjuden kommitté för mänskliga rättigheter meddelar i en halvårsrapport att antalet politiska fångar sjunkit från 234 till 219, men att situationen fortsättningsvis är "otillsfredställande".

Texten är en översättning av en artikel i El Nuevo Herald.

Andra bloggar om: , , ,

18 augusti 2008

I snabbköpet

Här är ytterligare ett telefonsamtal som spelats in av Fonomemecos. Man måste känna till att på Kuba finns det två olika valutor, en som kallas "Peso Cubano" eller "Moneda Nacional" och som är den valuta man får lön i och betalar vissa grundläggande utgifter med, som t ex telefon och elräkningar. Sedan finns det hårdvaluta, "Divisa" eller "Peso Convertible", som går att växla mot vanliga internationella valutor som t ex US Dollar. Den används i de butiker där det finns något att köpa, på restauranger, nattklubbar, hotell och så vidare. Priserna där är i nivå med vad vi européer är vana vid, men för kubaner, som har en månadslön på motsvarande knappt 15 dollar är det förstås orimliga priser. Som framgår av en av bilderna nedan är det ungefär vad ett kilo kubansk ost kostar.

---

— Snabbköpet, hur kan jag stå till tjänst?

— Hej, är det snabbköpet "Los Marinos"?

— Ja.

— Hör här, kamrat, jag ringer för att jag behöver några av era produkter och jag skulle vilja höra mig för lite om priser och om dom finns inne, osv.

— Det beror på, vilka produkter gäller det?

— Okej, jag letar efter tomatpurén "Vitanova", majonnäsen "Doña Delicia", smöret "La Vaquita", toalettpapper om ni har och kondenserad mjölk av märket "Nela".

— Toalettpapper har vi inte. Kondenserad mjölk, La Nela, den finns inte längre. Tillverkningen har flyttats till Río Saza. Den kondenserade mjölken kallas "La Niña" nuförtiden. Smöret "La vaquita" tillverkas inte heller, det är smöret "Del arte" som tillverkas nu.

— Men, det tillverkas väl här på Kuba?

— Ja.

— Ah, så bra. Så..., hur mycket kostar det?

— Ungefär samma som tidigare, en och trettio, en och tio.

— Och tomatpurén Vitanova?

— Vitanova har vi inte just nu. Det finns olika varianter av tomatpuré men just Vitanova har vi inte.

— Men de tillverkas här på Kuba, eller hur?

— Jodå.

— Och skurtrasor?

— Ja, skurtrasor har vi.

— Hur mycket kostar de?

— 75 centavos.

— Och de tillverkas också på Kuba, eller hur?

— Just det, i princip alla produker vi säljer är kubanska.

— Perfekt. Så då kan jag betala med kubanska pengar, eller?

— Nej, vi handlar med hårdvaluta.

— Va, allt i dollar?

— Allt är i hårdvaluta.

— Men kom igen nu, compadre. Hur är det möjligt att produkterna är kubanska, att vi får betalt i kubansk valuta och att vi måste betala kubanska produkter i dollar?

— När ni säger "vi", vem menar ni då?

— Jo, "vi", vi kubaner, vi som bor här på Kuba och inte har tillgång till dollar!

— Men, ursäkta, kom ni kanske hit igår, kanske?

— Nej, jag kom inte hit igår, och dessutom är jag trött på all den här skiten. Förklara en sak för mig: hur tror ni att vi kubaner som tjänar så dåligt ska kunna betala våra produkter i dollar?

— Därför att det är en del av landets politiska system.

— Men för tusan, här kan man ju inte klara sig, compadre. Om jag köper toalettpapper så kan jag inte köpa mat. Om jag köper mat så kan jag inte köpa skurtrasor för att tvätta golvet, och om jag skulle lyckas köpa både mat och skurtrasor så har jag inte råd att köpa toapapper för att torka mig i arslet!

— Men seså, så här har det bestämts av den kubanska staten. Ni kan vända er till vilken myndighet som helst på kommunal, regional eller nationell nivå, hur ni än vill.

— Men hör här, det är väl ändå inte mitt fel att jag har fötts på Kuba?

— Tja, de här sakerna får ni ta upp med vem ni vill, men inte med oss.

Om allt fungerar kan du använda denna mediaspelare för att lyssna på samtalet i original:

— Supermercado, buenas tardes.

— Sí, buenas, ¿es el supermercado "Los Marinos"?

— Sí.

— Mire, compañero, lo estoy llamando porque necesito unos productos, allí, quiero saber los precios si los tienen allí.

— Depende, ¿qué productos son?

— Bueno, ando buscando el puré de tomate Vitanova, la mayonesa Doña Delicia, mantequilla la Vaquita, papel de baño si tienen, ah, y leche condensada Nela.

— Papel de baño no tenemos. La leche condensada Nela, no hay ya. La producción pasó a Río Saza. Se llama "La niña" ahora la leche condensada. La mantequilla "La Vaquita" tampoco se está produciendo, es mantequilla "Galaxia" la que se produce ahora.

— Pero, ¿está hecha aquí en Cuba?, ¿no?

— Sí.

— Ah, muy bien. Oiga, ven acá, ¿qué precio tiene?

— Es aproximadamente el mismo que tenía, $1.30, $1.10.

— Y el puré de tomate Vitanova.

— Vitanova en estos momentos no tenemos. Existen varios productos de puré de tomate pero Vitanova no hay.

— Pero, eso lo fabrican aquí en Cuba, ¿no?

— Sí, sí.

— ¿Y frazada de piso?

— Sí, frazada de piso tenemos.

— ¿Qué precio tiene?

— 75 centavos.

— También fabricada en Cuba, ¿no?

— Si, sí, el grueso de la producción que comercializamos nosotros es cubano.

— Perfecto. Entonces puedo pagar com pesos cubanos, ¿no?

— No, nosotros trabajamos en divisa.

— ¿Todo en dólares?

— Todo es en divisas.

— Venga acá, compadre. ¿Cómo es posible que los productos sean cubanos, que a nosotros nos paguen en pesos cubanos y tengamos que comprar los productos cubanos en dólares?

— Cuando usted dice "a nosotros", ¿a quién se refiere?

— Sí, a nosotros, nosotros los cubanos, los que vivimos aquí en Cuba y que no tenemos acceso al dólar.

— Pero, usted, disculpe, ¿usted llegó ayer, por casualidad?

— No, yo no llegué ayer, chico, de hecho estoy cansado de tanta basura. Explícame algo: ¿cómo cree usted que los cubanos ganando la mierda que ganamos podemos comprar nuestros productos en dólares?

— Porque es parte de la política nuestra.

— Oye aquí no hay quién viva, compadre. Si compro papel de baño, no puedo comprar comida. Si compro comida no puedo comprar frazada para limpiar el piso, y si logro comprar la comida y la frazada no puedo comprar el papel ni para limpiarme el culo.

— Por favor, es una política del Estado Cubano. Se puede usted dirigir a cualquiera de las instancias del gobierno municipal, provincial, nacional, como usted desee.

— A ver, dime algo: ¿qué culpa tengo yo de haber nacido en Cuba?

— Bueno, esas cosas las habla usted con quien mejor le parece, pero no con nosotros.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

2 maj 2008

Yoani Sánchez på Times topp-100-lista

Den så omskrivna bloggerskan i Havanna, Yoani Sánchez, hamnade just på tidskriften Times lista över världens hundra mest inflytelserika personer.

Mucha aché pa' ti, Yoani:

http://www.time.com/time/specials/2007/article/0,28804,1733748_1733756_1735878,00.html

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

31 mars 2008

Icke-existerande förbud upphör

Den här bloggens första inlägg handlade om hur kubanerna är förbjudna att bo på landets egna hotell, vilket var paradoxalt eftersom regimen skrek sig hes när dess representanter vägrades bo på Scandic hotell i Norge.

En skribent vid namn Eva Björklund har på Svensk-kubanska föreningens hemsida publicerat en artikel där hon djärvt påstår att detta förbud inte alls existerar utan att det är en fråga om att ha råd att betala:

Däremot ljuger Kic med påståendet att studenter skulle ha frågat varför ”man förbjuder tillgången till hotell för kubaner”. Frågan var inte så korkad, eftersom inget sådant förbud finns. Utan det handlar om att ha råd. Vilket Alarcon också talade om, och konstaterade att inte ens i ett så rikt land som Sverige har alla råd att bo på hotell.

Nu verkar det som om detta förbud, som enligt Björklund alltså inte finns, skall upphöra. Artikeln finns publicerad i den spanska dagstidningen "El Mundo". Jag har inte möjlighet att översätta hela texten, men rubriken lyder: "Raúl Castro ger kubanerna tillträde till hotellen avsedda för utlänningar"

Hela texten kan läsas här

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Pingat på intressant.se

Jag har placerat min blogg i Linnéstaden på bloggkartan.se